I en bil på en väg någonstans i Sverige blir konstnären och samhällskritiske målaren Jim Frykholm hungrig och stannar till på ett matställe. Då kommer artisten Jerry Williams in och ställer sig i kön bakom honom.
– Vi tittar på varandra, och då får jag möjlighet att säga till honom att jag är tacksam för allt han har sagt genom åren.
Det Jim Frykholm vill tacka för är Jerry Williams öppna stöd för vänsterpolitiken. Och Jerry Williams verkar uppskatta hans ord. ”Ja! Schysst!” säger han på sitt typiska vis innan de skiljs åt.
– För några år sedan hade jag inte vågat göra så. Men det handlar om människor som hamnar i samma korvkö. Det är faktiskt inte så svårt att våga ta kontakt.
Insikten om hur stor roll det sociala spelar i våra liv har smugit sig på och vuxit sig starkare under de senaste tio åren.
– Jag börjar känna mer och mer att dialogen blir viktigare. Vi måste överbrygga främlingsskapet så att det inte blir vi och dom. Vi är människor allihopa.
Men han har inte alltid varit en social person, erkänner han.
– Jag var inte så social när jag träffade min fru Annika för 25 år sen. Men jag har lärt mig.
Hur Jim och Annika, som är journalist och författare, träffades är en lång historia som börjar med att de bor grannar i Tuna backar i Uppsala.
– Hon kunde kika ner till mig och såg att jag målade. Och jag kunde kika upp och höra att hon satt och skrev på sin skrivmaskin genom det öppna fönstret.
På det följde en lång rad av händelser som bland annat innefattar lite spionage i tvättstugan, en flytt till Finland och en kollegas bekant som till sist kunde framföra en hälsning tvärs över Östersjön. Till slut träffades de öga mot öga av en slump. På en cykeltur. Året var 1985.
– Vi möttes på en smal stig och det var ofrånkomligt att vi skulle börja prata med varandra. Hon bjöd hem mig på kaffe och glass, berättar Jim Frykholm.
Jim Frykholm, som ursprungligen är från Säter i Dalarna, slog sig återigen ner i Uppsala, gifte sig och fick snart två barn.
Med en konstexamen i botten har försörjningen ordnats mellan olika ströjobb på allt från varuhus till förskola.
– Jag har aldrig varit intresserad av att göra karriär, jag tror att det beror på att min far var läkare och satsade mycket på karriären. Han jobbade jämt. Jag har alltid varit mer konstärligt lagd och funderat mycket över de existentiella frågorna.
Jim Frykholm tycker inte heller själv att han är skapt för att plugga.
– Jag har aldrig kunnat bestämma vad som ska fastna i mitt huvud. Jag kan inte suga åt mig saker som jag inte är intresserad av. Det kan vara väldigt irriterande, samtidigt skulle jag inte vilja ha det på något annat sätt.
I stället har måleriet varit en stark drivkraft sedan 20-årsåldern. Just nu är måleriet huvudsyssla, och det har det varit sedan fem år tillbaka. En större utställning i Sollentuna har nyligen avslutats, och nästa utställning blir på Galleri 1 i Uppsala i oktober. Politiskt måleri förstås.
– Riktigt bra måleri förändrar en. Liksom en bra film, musik, litteratur eller poesi. Kultur är tröst tror jag Ulf Lundell sa. Det är därför det är så nedvärderat. Människa ska vara stark tycker många, men jag tycker att det är att ställa väldigt höga krav. Alla är inte lika starka. Men nu kommer vi in på politiken igen, säger han och ler lite.
Men hur mycket måleri och hur mycket konstnärskap det kommer bli framöver är oklart.
– Det är mycket som handlar om hur mycket energi man har. Åldern spelar ingen roll. Det här med år som går är likgiltigt. Det viktiga är att man får vara frisk.