Jag känner mig obestämbart lurad. För pingsten är ju inte längre den sköna långhelgen i ljuvaste maj, utan sedan 2004 bara en helg som andra; annandag pingst avskaffades 2004, efter en statlig utredning som kom fram till att det var den helgdag som var minst olämplig att avskaffa, av sociala och ekonomiska skäl.
Året efter blev 6 juni, Sveriges nationaldag, en röd dag i almanackan och hur bra var det? Nationaldagsfirandet känns som en pålaga uppifrån med viftande flaggor och förtryckta programblad. Och det är minsann ingen självklarhet för många medborgare varför dagen firas överhuvudtaget. Däremot skulle nog en hel del människor hålla med mig om att midsommarafton hade varit det självklara valet som svensk nationaldag.
Pingst är ett ord som kommer från grekiskan och betyder ”den femtionde”, syftande på att 50 dagar förflutit sedan påsken. Kristenheten firar att den helige Ande på pingstdagen visade sig för apostlarna och gav dem tungotalets gåva. Samtidigt firar judiska bekännare högtiden Shavuot till minne av att Gud gav Mose de tio budorden på stentavlor på berget Sinai.
Sedan generationer har den svenska pingsten av hävd varit en traditionell konfirmations-, bröllops- och dophelg – förträfflig för ändamålet med tre lediga dagar, och jag kan livligt föreställa mig det hårda trycket så här års på våra populäraste kyrkor nu när alla bebisar, brudföljen och konfirmander måste klämmas in på en enda futtig helg.