Lasse Åberg står bakom presentdisken i Åbergsmuseet och verkar stortrivas med tillvaron som museumkurator. Utan jäkt hinner han förkovra sig i gitarrspel, teckna och skriva manus till en ny film om Stig-Helmer.
- Ett normalt pensionärsliv, konstaterar han utan att blinka, med sin lågmälda stämma.
Humor säger han sig ha i generna efter pappa, lusten att teckna vaknade tidigt. En matiné utan Disneyfilm var en besvikelse under uppväxtåren på Kungsholmen i Stockholm.
Men platsen i svenska folkets hjärtan hängde på en skör tråd. Tack vare sommarjobbet som gitarrist på jazzbalettföreställningar råkade han Ardy Strüver. Tillsammans producerade de tv-program fram till slutet av 70-talet. Det stora genombrottet kom 1980 med Sällskapsresans hejdundrande publikrekord på 2,4 miljoner biobesökare. I filmen spelar Lasse Åberg den försagda rollfiguren Stig-Helmer.
- Stig-Helmer skulle vara ett fungerande verktyg för att visa olika företeelser. Han är mindre manipulerande och mer oskuldsfull än vad jag är. En rätt söt och aningslös person. Så borde vi alla vara, inte fullt så förslagna. Jag är en halare typ än vad han är.
Något mer om dig?
- Jag är flitig, inte den värsta medieräven, och jag vill ofta hålla på i min kammare. Många söker sin bekräftelse genom andra, men jag kan skrutta med mig själv likt en katt. Och likt en katt som kan vänta framför ett råtthål i timmar, kan jag hålla på med en teckning timtals.
Likt rollfiguren har Lasse Åberg en avvaktande hållning till teknik. Men motståndet mot mobiltelefoner led ett nederlag när han i fjol fick en mobiltelefon av dottern. Och sedan ett par månader tillbaka är han inte datorfri längre. Körkort och bil håller han däremot alltjämt stången.
- Jag försöker att hålla ett slags sävlighet och inte hamna i it-fällan.
Allra viktigast för kreativiteten är att bejaka barnajaget.
- Lille Lars är en liten krabat som vill göra roliga saker, leka, teckna och spela musik. Man får inte låta vuxenjaget ta överhanden. Då blir man en tråkmåns. Man ska lyssna på den lilla krabaten inom sig.
Även om det mesta gått hans väg, blev filmen Hälsoresan nedskriven av kritikerna. Som plåster på såret sågs den av en miljon biobesökare.
- Jag blir inte opåverkad av dålig kritik. Jag blir sur ett tag innan jag går vidare. Men kritikerna har säkert inte heller samma smak som jag i mat och kvinnor. Det är bara att acceptera.
Nu när han för sjunde och sista gången omarbetar manuset till sin nästa film om Stig-Helmer, en förtäckt självbiografi, lyssnar han främst till sin mage.
- Jag litar på min magkänsla. Jag gör de filmer jag själv vill se.