– Det måste vara angeläget och värt något.
Hela sommaren har hon varit ledig, men om några veckor är det dags att ställa sig på scenen igen. Första jobbet är för seniorerna i hemkvarteret Minneberg. Det blir som en blandning av roller hon har gjort och böcker hon har fastnat för.
– Man kan kalla det för en sorts uppträdande där jag även för en dialog med publiken. Det behöver inte vara märkvärdigare än så.
Några böcker som har betytt mycket är de om torparflickan Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström. Delvis för att de påminner om hennes eget liv. Fram till att Gunilla Nyroos var fem år bodde familjen i Finland. Sen flyttade de till ett litet torp i Eskilstuna där det varken fanns el eller rinnande vatten.
– Jag blir alltid lika tagen av Kulla-Gulla-böckerna. Dels är det en spännande historia, men de handlar även om solidaritet och klass och ger en bild av dåtidens samhälle.
Genom åren har Gunilla Nyroos spelat en hel rad karaktärsfulla kvinnor. Några axplock ur den digra meritlistan är matematikern Sonja Kovalevsky i Agneta Pleijels och maken Lennart Hjulströms film ”Berget på månens baksida” för vilken hon belönades med en Guldbagge, hemmafrun i pjäsen ”Shirley Valentine” och förra årets jobbiga morsa i Maria Bloms film ”Hallå Hallå”.
– Jag har fått göra många roliga roller där det finns något väsentligt som jag vill förmedla. Ju äldre jag bli desto viktigare blir det. Det måste vara angeläget och värt något. Det var skönt att komma på.
På kuppen har du blivit väldigt folkkär. Hur bär du dig åt?
– Jag vet inte, jag försöker väl vara som folk och har inget behov av att springa runt och glänsa. Men man kan bli kokett i det där att vara så vanlig också. Det kan vara en fara för mig. Det jobbar jag på.
När det gäller genomslagskraft är tv och film oslagbart. Men för Gunilla Nyroos har teatern varit den främsta hemvisten, och så fortsätter det. Om några månader medverkar hon i en av psykologen Per Naroskins terapipjäser på Klara soppteater, och i vår ska hon jobba med Thommy Berggren på Kulturhuset Stadsteatern. Kanske blir det även regissörsjobb framöver. Och då återigen med Lolo Amble, vars pjäs ”49 och ett halvt” hon satte upp på Strindbergs Intima teater i våras.
– Det var kul. Nu vet jag att Lolo har skrivit mer och det tittar jag gärna på.
Vilken betydelse skulle du säga att teatern har?
– När jag började var det den största konstarten, nu är musik och bild nummer ett. Men fortfarande finns ett behov av teatern. Det är mötet och att vi vill se något om hur det är att vara människa. Där är det flyktiga viktigt. Det går inte att instagramma den känslan, insikten, upplevelsen och ha den kvar. Den kan stanna i oss, men då gäller det att vara här och nu. I ögonblicket finns det.