Dan Waern var en internationellt känd svensk löparstjärna i början av 1960-talet. I en krönika i FiB Aktuellt 31 januari 1962 skrev han så här: ”Det var särskilt en pojke som lekande lätt hängde med när jag drog på lite extra på träningarna. Gunnar Bjurvald från Uppsala. Lägg gärna hans namn på minnet.”
Nu firar Gunnar Bjurvald att han fyller 70 år. Då var han 19. Han hade börjat med löpningen tre år tidigare. Talangen fanns bara där. I Sumpans terrängtävling 1959 gjorde han tävlingsdebut.
– Jag lämnade Sverigeeliten bakom mig. Löpning handlar om teknik, att förflytta kroppen med så lite energi som möjligt. Kroppen ska förflytta sig rakt. Det sitter vid magen, inte i benen, säger han.
När vi sitter och pratar idrottsminnen vid köksbordet i Strömsberg tar Gunnar Bjurvald fram en pärm med tidningsklipp och gamla foton från den aktiva tiden. Han blev omskriven i tidningarna. Han har de flesta klippen sparade. Här finns tävlingsreferat från UNT, DN, Arbetarbladet, Gefle Dagblad och Idrottsbladet.
Ett klipp tittar vi särskilt på. Det är från DN:s Stadsloppet 1964. Det var en stafett på Söder i Stockholm. Gatorna kantades med publik, det var en folkfest varje år. Gunnar sprang för Uppsala IF. Han vann sin sträcka och spöade bland andra Anders Gärderud, som då var några år yngre än Gunnar Bjurvald. Gunnar tog senare två SM-guld, det ena på 4 x 1 500 meter från 1964 och det andra i lag-SM på 10 000 meter 1966.
Men strax efter det slutade han, som 23 åring, just som han i stället hade kunnat satsa och möjligen nått internationella framgångar. (Gärderud tog ju OS-guld i Montreal 1976.)
Varför slutade du?
– Jag vet inte. Det gick nog för lätt. Jag var i en valsituation. Skulle jag satsa mot Sverigeeliten eller världseliten? Jag kan ångra i dag att jag aldrig gav mig själv chansen. Men jag vet ju förstås inte hur långt jag hade räckt, säger Gunnar Bjurvald.
I stället blev det jobb. Som byggnadssnickare hos byggfirman Diös. Men idrotten släppte han aldrig. Han blev idrottskonsulent i Sunnersta AIF, Almtuna IS och GUSK.
Han arbetade på kanslierna och arrangerade fotbollscuper och fixade. Han har också arbetet inom Sisu Idrottsutbildarna. Han har särskilt intresserat sig för barns idrottande. Han är en bra fotograf och har haft utställningar om barn- och ungdomsidrott.
En av hans käpphästar är att man aldrig ska elitsatsa på alltför unga barn.
– Barn mognar ju i olika takt. Det går inte att se vilka som har de bästa förutsättningarna att bli bra i en idrott när de är för små, säger Gunnar Bjurvald.
Han har skrivit kurslittertur tillsammans med sin fru i ämnet barnidrott, ett häfte med titeln Idrott på barns villkor och så studiematerial till det. Och på senare år har han också slagit sig på skönlitteraturen, med en bok om fotboll.
– Den handlar om en pojke som inte är någonting från början, men som till sist blir uttagen i landslaget, berättar Gunnar Bjurvald.
Titeln är Benskyddet.
Tyvärr har bokförlagen varit svårflirtade – det brukar ju vara så – men Gunnar Bjurvald hoppas kunna ge ut boken på eget förlag.
Gunnar Bjurvald har bott och arbetat i Uppsala i nästan hela sitt liv från det att han var sju år. Han är uppväxt på söder i Stockholm. Det hörs fortfarande på dialekten att han är en söderkis. Till sist hamnade han i Strömsberg. Han blev förtjust i den vita bruksorten när han på 1970-talet åkte dit för att övervara Sommarspelen i Strömsberg, en idrottstävling. På senare år har han varit kaféidkare i Strömsberg, tillsammans med hustrun Eva. Det är ”riktiga” bullar från kaféet som vi får till kaffet.
– Men nu har vi sålt rörelsen. Vi har kaféet till sista maj, säger Gunnar och blickar ut genom köksfönstret.