Det sägs ibland att en god journalist skall kunna lite om mycket, till skillnad mot akademiker som ofta kan väldigt mycket om väldigt lite. I det fallet avslöjar sig dagens jubilar, Sten-Olof Thorsson, som en sann journalist. Han kan dessutom ganska mycket om ganska mycket och han har som arbetskamrater haft många av de stora journalistprofilerna: Torsten Tegnér, Bengt Ahlbom, Elly Jannes, Eva Moberg, Lena Larsson och Glokar Well.
– Framför allt har de kvinnliga journalisterna satt avtryck. Annika Rovira på Upsala Nya var en av dem, säger Sten-Olof Thorsson.
Men att han skulle bli journalist var inget självklart val för bondsonen från Österberga utanför Uppsala.
– I tioårsåldern var jag fast besluten att bli upptäcktsresande, avslöjar han och berättar hur han satt klistrad vid radion, när Sten Bergman berättade om sina äventyr.
Han hade också en strategi för hur detta skulle finansieras, en plan som i korthet gick ut på att han tillsammans med några andra skulle åka upp till Storsjön, bygga en flotte och hitta Storsjöodjuret, fånga det och visa det för pengar.
I den åldern dog emellertid hans far, vilket gjorde situationen besvärlig för hans mamma, ensam med fem barn och en stor gård att ta hand om. Så småningom kom hovsångaren Martin Öhman in i hans mammas liv och därigenom, som styvfar, i barnens.
Martin Öhman älskade bordtennis och ledde snart in barnen på detta intresse, liksom på musikens. Resultatet blev att åtminstone Sten-Olof och hans syster Elisabeth kom att bli goda sångare och tillhöra Sverigeeliten i bordtennis.
– Han räknades som en av världens bästa Wagnersångare men han var också sångpedagog för blivande storsångare, bland andra Nicolai Gedda, som fick lektioner gratis mot att han var barnvakt. Världens snällaste barnvakt, minns Sten-Olof Thorsson.
Den unge Sten-Olof avslöjade för sin styvfar att han förstod att han som äldste sonen förväntades ta över gården men erkände att han egentligen inte var så intresserad.
– Du skall göra det du tycker är bra, sade han och eftersom jag var idrottsintresserad prenumererade han på Idrottsbladet åt mig. IB blev mitt universitet, säger Sten-Olof Thorsson och berättar hur han genom chefredaktören Torsten Tegnérs förmedlan kom i kontakt med litteratur, politik och språk, för signaturen TT begränsade sig inte bara till idrottens område i sina ledare och artiklar.
Så efter militärtjänsten, som genomfördes utan större entusiasm, sökte han sig till Poppius journalistskola.
Under samtalets gång kommer vi ofta in på många av dem Sten-Olof Thorsson träffat under sin yrkesbana och man får ibland intrycket att han hellre vill berätta om andra än om sig själv. Jag skulle därför kunna berätta om hur Martin Öhman mer eller mindre tvingade operachefen John Forsell att låta en ung Jussi Björling få en ny chans att sjunga upp, men sådana historier får inte plats här och det är om Sten-Olof Thorsson det skall handla.
Efter Poppius träffade Sten-Olof Thorsson Bengt Grive, som han kände från bordtennisen. Grive sade till honom att han skulle anmäla sig på Stockholms-Tidningens sportredaktion, där han ordnat jobb åt honom. På ”Stocken” var han sedan kvar tills tidningen lades ner, då han fick gå en trappa upp i samma hus och börja på Aftonbladet, tills han kom till tidningen Vi, som han arbetade på i 20 år, bland annat som redigeringschef på centralredaktionen, innan han kom till UNT och fick samma uppgift där. Parallellt med detta tjänstgjorde han länge som informationschef på Bordtennisförbundet, vilket bland mycket annat ledde till att han 1979 fick följa med på en tre veckor lång resa med bordtennislandslaget i Nordkorea, där han också representerade TT och Dagens eko.
– Tre veckor under daglig bevakning av två säkerhetsmän var en minst sagt frustrerande upplevelse, minns han.
Han har huvudsakligen ägnat sig åt layout och redigering och tycker att det har känts meningsfullare att sitta och hålla ordning på andras texter än att skriva själv. Efter pensioneringen har han emellertid fått utlopp för eventuellt oförlöst skrivklåda.
– Min gamle chefredaktör på UNT Folke Johansson hade skrivit sina minnen för sina barnbarn och berättade det för mig, så jag skrev Morfars bok till mina. Det är det roligaste jag gjort.