Han växte upp i ett schartauanskt hem tillsammans med tio syskon i Svankälla mellan Kungälv och Göteborg. Hans pappa var fiskmästare och skötte en fiskodling med ruda, gädda och gös. Elon fick tidigt hjälpa till att lägga fiskar i tunnor för vidare befordran till kundkretsen.
– Pappa var sträng och jag fick inte läsa annat än det han hade godkänt, säger Elon som är uppvuxen med husandakter, bordsbön och kyrkoplikt.
– Det var det liv som fanns: jag präglades förstås i högsta grad av min uppväxt. I dag ser jag schartauanismen som en sekt. Efter 3–4 generationer hade den blivit något helt annat än vad Schartau själv hade tänkt sig. Han var en mänsklig person som framför allt tog itu med det utbredda alkoholmissbruket.
Alldeles särskilt avskydde Elon ”gudsmän med fascistoida tendenser” och deras kamp mot kvinnors frigörelse.
– Det fanns alldeles för många av dem på svenska västkusten under krigsåren. Tron blev ”strapatsartad”. Jag var tvungen att ta ställning mycket tidigt, inte minst politiskt. Under kriget stödde tyvärr en del schartauanska präster Hitler.
Elon konfirmerades 1950, och det var då han bestämde sig för att bli präst. Han berättade det för sin mamma, som svarade: ”Det får du så gärna”.
– Och det var förstås ett underbart svar. Hos mamma, där fanns hjärtat!
Redan i unga år var han internationellt/ekumeniskt inriktad. Under krigsåren cyklade han till Kärra kapell för att delta i de baltiska flyktingarnas gudstjänster. I fotbolls- och bandymatcherna deltog finska krigsbarn.
Elon gick Göteborgs enskilda gymnasium för blivande präster. Sitt internationella engagemang fortsatte han genom att delta i gudstjänsterna i den tyskspråkiga församlingen där. När freden kom öppnades världen, och den teologiska utvecklingen tog fart. Han grep tillfället och läste teologi i Lund, Hamburg, Genève och Uppsala.
– Friheten att studera gjorde mig lycklig. Dessutom var jag genuint intresserad av internationella frågor, säger Elon som prästvigdes 1961. Han träffade blivande hustrun Payandé i Frankfurt-am-Main i början av 60-talet. Båda var stipendiater från Kyrkornas världsråd. Hon var politisk flykting från Iran som konverterat från shiaislam till kristendom.
– Hennes pappa hade varit en av shahens hovläkare, militärläkare av betydande rang. Payandé och jag fick fyrtiotvå lyckliga år tillsammans.
1967 flyttade de till Stockholm, där Elon fick tjänst först som kyrkoadjunkt och sedan komminister i Katarina församling. Efter tio år där blev han konsulent i Arbetsgruppen Kyrkans samhällsansvar vid Svenska kyrkans centralråd. Hans långa prästerliga gärning fortsatte sedan som kyrkoherde i sjutton år, på 80-talet i Botkyrka, på 90-talet i Tyresö.
– Jag var även engagerad i den ekumeniska u-veckan i Stockholmsområdet, och i dialoggruppen för judar, kristna och muslimer.
Efter pensionen flyttade makarna till Uppsala för att få närmare till barn och barnbarn – och till Payandés tjänst som ledare för Svenska kyrkans islamprojekt. Som emeritus vikarierade Elon i bland annat Films pastorat. I samband med hustruns bortgång för elva år sedan tog hans parkinson fart, och i dag bor han på Hagundagården i Vänge.
– Att fylla 80 år känns en smula överraskande. Tiden har gått både fort och långsamt samtidigt. Medan man förutsätter att livsströmmen ska ha utvecklat sig linjärt slås man av ett annat intryck: att samma livsström har utvecklat sig cykliskt, alternativt i båda strukturerna samtidigt och paradoxalt nog i varandra, utan att bryta med varandra. Hur det nu har gått till får vi väl rådfråga kvantteoretikerna om, säger den astronomiskt intresserade Elon som 2013 gav ut boken ”Evighetssträvande geometri”, en plädering för dialog mellan teologisk och kosmologisk forskning.
– Det är ett prosapoem som kändes färdigt först efter 40 år.