Hon föddes i Åbo och växte upp i sjöstaden Raumo, med trähusbebyggelse och båtvarv "som byggde båtar till ryssarna". Tuulikki kände ett starkt kall från Gud, och i tonåren genomgick hon en pietistisk väckelse.
Men varför ville du ens bli präst i ett land som bannlyste kvinnliga präster?
– Jag ville vara nära Jesus, och vem är närmast Jesus om inte prästen? Det hade jag fått lära mig, säger hon och berättar med en grimas att hon senare i livet upptäckte att detta inte stämde.
Hon lärde sig svenska och tog en teol mag-examen vid Åbo akademi, en tid hon beskriver som en av de bästa i livet.
– Jag var en finne från Finland, och nu öppnade sig en hel värld. Jag insåg vilken viktig minoritet finlandssvenskar var, säger Tuulikki vars engagemang för minoriteter kommer från de åren.
1971 prästvigdes hon i Lund. Lite trögt i portgången var det; först fick hon ett översvallande välkomstbrev av biskopen, sedan ytterligare ett med orden "...jag har fått veta att Tuulikki är ett kvinnonamn". Som ung präst ville hon jobba med finska invandrare och hade två mål: att sprida Guds ord och hjälpa förtryckta arbetare på gummifabriken i Trelleborg att göra revolution.
– Jag tillhörde ju 68-vänstern, ler hon snett.
Här i ärkestiftet verkade hon i Upplands-Bro pastorat, Märsta och Håtuna.
– Ett krav hade jag: det skulle finnas finnar i församlingen så jag kunde hålla finska gudstjänster.
Tuulikki fortsatte sedan i Domkyrkoförsamlingen som studentpräst och i Almtunakyrkan. 1994 blev hon teol doktor, året efter domprost och snart en av landets mest uppmärksammade präster. Elisabeth Ohlson Wallins Ecce homo-visningar i Domkyrkan 1998 vållade en turbulens hon inte kunnat drömma om. ¨
I dag ler hon åt sin naivitet:
– Församlingen hade dålig ekonomi, men jag sa att vi måste kosta på en annons i tidningen till invigningen, att det blev pinsamt för Elisabeth om det inte kom folk...
Tuulikki berättar om en tid hon beskriver som "stundtals ett riktigt helvete". När det stormade som värst stod hon en kväll i domprostbostaden och stirrade ut mot S:t Eriks torg.
– Då kom en tanke: "Nu tar de ämbetet". Sedan tänkte jag: "Nå, då får det vara så". Men när jag till slut avgick efter 27 år i domkyrkoförsamlingen kände jag mig älskad och respekterad.
I dag har hon en helt annan känsla för Domkyrkan än när hon var domprost.
– Alltid när jag satt på tåget från Gävle eller Stockholm och såg Domkyrkans siluett fick jag en känsla av att bli strypt: "det är jag som ansvarar för den". Nu tänker jag: "Oj, vilken härlig domkyrka, som jag inte behöver ha något ansvar för!"
I stället för att fråntas ämbetet lyfte hon tvärtom i det, och valdes 2009 till biskop i Härnösand.
– Nu har vi en kvinnlig ärkebiskop, vilket vi har all anledning att vara stolta över. Det har inte kommit av sig själv, utan svett och tårar hos väldigt många ligger bakom, säger Tuulikki, själv pionjär och del av kyrkans kvinnokamp. I dag njuter hon av barnbarn, läser mycket och gör bara roliga saker.
– Och jag är mycket intresserad av döden, säkert ett arv från min tid i Statens medicin-etiska råd så vi sysslade med livets början och slut.
Därför ägnar hon en hel del tid åt att förbereda sig inför sin död, tankar, handling och ord.
– Jag "dödstädar", rensar och slänger så barnen inte ska behöva. Har man berett sig för sin död kan man leva friare sedan.
Under ungdomstiden var bönen viktig för henne, men som präst/biskop har hon haft begränsat med tid att be.
– Det är ju lite ironiskt med tanke på att ämbetet är "närmast Jesus". Men nu har jag tid att umgås med den Jesus jag en gång ville vara nära.