I Sven-Johan Spånbergs rymliga lägenhet i centrala Uppsala hänger olika tavlor på väggarna, en salig mix av gammal och modern konst. Här finns också olika tidskrifter. En av dessa är Axess, en tidning inom området humaniora och samhällsvetenskap, som Sven-Johan själv skriver för ibland. Senast om en engelsk poet som verkade under 1890-talet.
– Det här kanske jag inte borde säga som gammal professor, men det är skönt att slippa fotnoter och bibliografi när du skriver för en tidskrift, säger Sven-Johan Spånberg.
Intresset för litteratur tog sin början tidigt i livet. Sven-Johan minns hur han med spänning brukade vänta på den nya Pelle Svanslös-boken, som kom ut en gång per år.
– Bara på någon dag hade jag läst ut den, det var nästan som en baksmälla efteråt. Vad skulle jag nu göra resten av året?
Sven-Johan är född i Småland, i en bruksort utanför Västervik. På den tiden blomstrade bygden och hans farfar ägde Ankarsrums bruk, som tillverkade badkar, spisar och andra gjuteriprodukter. Sven-Johan minns att det fanns ett stort utbud av affärer för olika livsmedel när han växte upp. Idag finns bara en av dem kvar.
– Det är sorgligt det som har hänt, idag har nästan alla bruk i trakten tvingats stänga. Ankarsrums bruk är fortfarande vid liv, men i en mycket begränsad omfattning.
I familjen var Sven-Johan äldst bland de fyra syskonen. När han var tio år dog pappan oväntat i en hjärtattack.
– Min pappa tog tidigt över verksamheten efter farfar och arbetade väldigt hårt. Men att han skulle få en hjärtattack kom som en chock, han var bara 35 år gammal, säger Sven-Johan och tillägger att han inte minns så mycket av sin pappa idag. Dock hade hans farmor sparat de brev pappan skickat till henne, vilket har fungerat som ett minne.
Efter pappans död flyttade familjen till Saltsjöbaden i Stockholm där barnen började på samskolan.
– Samskolan tillhörde den gamla pluggskolan. Norska och danska ingick som en obligatorisk del av undervisningen i modersmålet. Tyska var det första främmande språk jag lärde mig, följt av engelska och franska. I gymnasiet gick jag latinlinjen och läste sedan alla dessa språk fram till studenten. Lärarna var hårda men rättvisa.
Sven-Johan upplever att mycket har hänt med skolan sedan dess. Han tror att det förut fanns en större ämnesstolthet bland lärare som idag gått förlorad.
– Förut stod föräldrar och lärare som en enad front, där lärarna satte press på eleverna. Det var ingen idé att klaga. Idag är det föräldrar som sätter press på lärare. Det har skett en förskjutning i ansvar, barn blir mer beskyddade idag.
Efter gymnasiet började Sven-Johan studera engelska, franska och litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. En av hans professorer i det engelska språket, professor Donner, kom att spela en avgörande roll för Sven-Johan. Han tror inte han hade varit där han är idag om det inte var för honom.
– Professor Donner tyckte jag skulle studera utomlands. Så då åkte jag först till USA och Princeton University, för att därefter fortsätta studierna i Oxford. Efter det skrev jag klart min avhandling samtidigt som jag arbetade på University of Virginia. Sedan återvände jag till Sverige och Uppsala.
Sven-Johan fortsatte att vara verksam inom akademin och blev under 70- och 80-talet först lektor vid Uppsala universitet och senare professor vid Umeå universitet. Sedan pensionen har han bott i Uppsala, där passionen för litteratur har hållit i sig.
– Man hittar en spegelbild av sin egen värld i litteraturen, det är som att identifiera sig med något annat och göra det till sitt eget. Det är det som gör språk så spännande.