Liten grabb blev stor och lirare
Uppländsk idrott, eller för den delen svensk idrott, är inte sprängfylld med artister eller stora lirare. Det kan vara långt mellan varven, men för Uppsalas del finns åtminstone Carl-Eric Askelöf att tillgå.
Foto:
- Det känns som att jag föddes med talang, men utan träning hade jag inte blivit vad jag blev, konstaterar Carl-Eric som i dagarna fyller 65 år och blir pensionär på riktigt.
Han föddes i Stockholm, men kom till Uppsala och Vaksalaskolan redan som åttaåring när pappan som arbetade på Pharmacia måste flytta från Kungsholmen.
- Jag började åka skridskor på Mälarhöjdens IP redan som femåring med hjälp av en släkting och jag spelade och tränade säkert fem, sex timmar varje dag när jag var ung, konstaterar "Askis".
- Jag hade ofta skridskorna och fotbollsskorna på mig i klassrummet för att kunna spela på rasterna, minns han.
Han erkänner att skolan nog kom i kläm många gånger eftersom han dessutom var en mångsysslare av rang. När det var som värst kunde han spela fem, sex matcher per dag då han "slets från match till match", som han uttrycker det.
Men just den här mångsidigheten har han haft nytta av.
- Ja, alla borde hålla på med flera idrotter för att sedan koncentrera sig på en enda, säger han.
För hans del var främst frågan om det skulle bli ishockey i Almtuna eller bandy i Sirius. Det blev det senare alternativet.
- Sirius låg i en högre serie vilket avgjorde, men om jag stått inför samma val i dag hade jag nog valt ishockeyn, säger "Askis" kanske något överraskande.
- Pengarna och NHL, förklarar han rättframt.
Denna rakryggade, men ibland kanske något ovisa rättframhet, har han fått lida för i flera avseenden.
- Javisst. När jag ärligt sagt vad jag tycker har det inte alltid uppskattats så därför skar det sig både med landslagsledningen och med Falu BS och "Bempa" Eriksson när jag var i den klubben. Två kungar i samma lag var en för mycket, säger "Askis" och skrattar gott.
Han har svårt att sitta still när han lägger fram sin syn på dagens idrott. En bild som inte är särdeles ljus och positiv för dagens utövare.
- Nej, de verkliga lirarna har nästan helt försvunnit och jag tycker att standarden har sjunkit i de flesta idrotter. Jag tror att mycket beror på att inga håller på med spontanidrott längre. Det är nästan bara vanliga träningar som gäller, säger Carl- Eric.
"Farten dödar" är ett uttryck som ofta används i idrottsliga sammanhang och det är något han tagit fasta på.
- Alldeles för många rusar i väg på skridskorna utan att veta vad dom ska göra härnäst. Man måste ligga flera drag före motståndarna och framför allt göra något oväntat. Det är bara riktiga lirare som klarar det.
Det kan kanske låta skrytsamt, men vi är säkert många som "bodde" på Studenternas under Sirius storhetstid på slutet av 50- och hela 60-talet som förstår vad Carl-Eric Askelöf syftar på.
Han gjorde bortåt 30 landskamper och är Stor grabb nr 140. Han spelade bandy på elitnivå under 15 säsonger (1959-1973).
Han släppte inte kontakten med idrotten när han slutat som aktiv. Han tränade Hammarbys allsvenska bandylag, tränade en rad fotbollsklubbar på något lägre nivå och framför allt arbetade han som gymnastiklärare till fram på 80-talet.
Då sadlade han om och startade en målerifirma vilken han drev till 1994 då krånglande ben gjorde att han sjukpensionerades.
Motionstennis någon gång i veckan är vad han klarar av för tillfället, men även då vill liraren Askelöf vara med och leka.
- Att idrotta är roligt. När jag ser vad de allra bästa gör vill jag åtminstone försöka att göra likadant.
På bandyplanen är det få som nått Carl-Eric Askelöfs klass som lirare. Men det finns väl åtminstone någon även i dagens bandy?
- Pelle Fosshaug, men han är ju som han är på andra sätt i stället.
Så jobbar vi med nyheter