Lars O är född i Uppsala, och växte upp i samma hus i Svartbäcken där han bor i dag. Pappa var verkmästare och mamma skötte om hem och familj.
– Hon tjänade extrapengar genom att hyra ut rum i vårt hus till patienter som behandlades på dr Kjellbergs praktik, minns Lars O. Det var så det kom sig att han började samla mynt; pojken i huset fick då och då en tvåkrona, som han sparade i en burk. Annars var det idrott av alla de slag som var den unge Lars O:s största intresse.
Han spelade fotboll för Upsala IF, och är i dag engagerad medlem i Äldre UIF:are. Efter realexamen började han som idrottskonsulent på Korpen. Där blev han kvar i 26 år, fram till 2002. Och då, plötsligt, kom politiken in i hans liv.
– Jag hade aldrig tidigare haft en tanke på att ägna mig åt politik. Aldrig i livet skulle jag bli politiker, för de där ”idioterna” kunde man ju inte lita på!
Men så ringde Centerns dåvarande starke man i Uppsala, kommunalrådet Per Axel Engblom upp honom, och undrade om han kunde tänka sig en suppleantplats i Svartbäckens kommundelsnämnd. Så 1986 började Lars O som fritidspolitiker. I dag kan han avslöja sina innersta motiv.
– Då hade jag svårt att hitta ett boende åt mina föräldrar, så jag tänkte jag skulle jobba på det den vägen, säger han och sticker inte under stol med sin stora förvåning över vad som sedan hände.
– Jag hoppade på 1986. Året efter blev det en borgerlig valseger, så efter ett år som suppleant i Svartbäckens kdn var jag plötsligt ordförande. Det var nästan lite av en chock, och än i dag tycker jag att det gick så vansinnigt fort.
Så rullade den politiska karriären på med alltfler uppdrag, bland annat i fritidsnämnden. I januari 2003 började han som kommunalråd i opposition, och 2006 tog de borgerliga över Uppsalas styre. Som centerpartistiskt kommunalråd satt han på posten under en mycket expansiv period och engagerade sig bland annat för ett bevarande av Tunåsens sjukhem, och mot byggandet av ett Musikens hus på Vaksala torg.
– Det var platsen som var fel, inte bygget i sig, säger Lars O som efter åtta år som kommunalråd gick i pension 2010. Under de åren har han samlat ihop 20 pärmar med minnesanteckningar och andra handlingar, och låter inte helt främmande inför tanken på att skriva sina memoarer. Samtidigt ger han absolut inte intryck av att leva i det förflutna.
Han håller just på att skriva en debattartikel om situationen för pensionärer med låg pension, och fattar på välkänt sätt genast eld vid tanken:
– Varför ska gamla människor med en pension på 8 000–9 000 kr före skatt betala mer i skatt än vanliga löntagare? Har de som bestämmer hål i huvudet? Jag kan bara inte fatta hur de tänker, säger han hetsigt, och kommer snart in på andra viktiga kommunpolitiska frågor. Han tycker att stan måste börja bygga bostäder på höjden för att kunna bevara grönområdena, och anser att Akademiskas akutmottagning är patetiskt underdimensionerad.
– Akuten på Ackis är löjligt liten i förhållande till den ökande folkmängden, både i Uppsala och i länet i stort. Den borde bli mycket större.
Fritiden ägnar Lars O gärna åt fritidshuset i Snesslinge, och åt friluftsliv och fiske. Hustruns systerson Lars Göran Ståhl har varit hans fiskekamrat sedan han var tolv, i 41 år. Förut fiskade de i Orsa Finnmark, men de senaste 26 åren har de fiskat laxöring i Valsjöbyn, i norra Jämtland, ett par gånger om året. Lars O berättar hänfört om övernattningar på fäbodvallar, om björnar och knott – och den fruktade ”svian”.
– ”Svian” är dialekt för insekter som är hälften så stora som knott, och det värsta som finns däruppe. När de kommer i miljontal och biter sig rakt igenom myggnätet är det inte kul!