Göte Kollstedt är uppvuxen i Jumkil. Som liten fick han en sjukdom som gjorde att hans hörsel påverkades och endast två år gammal opererades han för problemen. Sedan dess är han helt döv. Men Göte kunde prata med familj och vänner genom att skriva och teckna lite.
– Det var mycket ensamt att vara döv när jag växte upp, säger han.
När Göte Kollstedt var nio är gammal avled hans mamma. Det var en stor sorg för familjen och även om både hans pappa och farmor var ett stöd för honom var det en tung tid.
– Mamma var bara 30 år, säger Göte Kollstedt.
Han beskriver sin nära relation med farmor och hur hon gick in och skötte om familjen när mamma gått bort. Senare gifte Götes pappa om sig och Göte fick syskon. Men det var under samma tid som Göte började Manillaskolan i Stockholm, och hans minnen från den tiden landar framför allt på tiden i skolan.
– Lärarna på Manillaskolan var så stränga. Jag trivdes inte alls bra. Och det blev lång tid hemifrån, men jag åkte hem på loven och då mötte farmor mig vid tåget, berättar Göte Kollstedt.
Efter avslutad grundskola var det dags för gymnasium. Det fanns inga bra skolor för döva i närheten av Uppsala men i Vänersborg fanns en yrkesskola för döva ungdomar och Göte Kollstedt började där.
På skolan valde han att satsa på snickeri. Både utbildningen och skolan passade honom. Han trivdes bra och fick kamrater att umgås med. Han hade fallenhet för hantverksarbetet och fick beröm av lärarna för sina möbler. I lägenheten står en byrå som han tillverkat själv och som minner från tiden i Vänersborg.
– Jag gick där i tre år. Vi tillverkade möbler på beställning. Men när utbildningen var slut var det svårt att fortsätta studera, säger Göte Kollstedt. Han återvände till Jumkil och tillbringade mycket tid med sin pappa i hans åkeri.
– Jag följde med olika chaufförer när de skull köra och en gång sade en chaufför till mig att han var så trött i ögonen att jag fick köra i stället. Jag körde från Uppsala till Gävle. Och jag var bara 18 år och inget körkort hade jag heller, säger Göte Kollstedt och skrattar själv åt minnet.
Så småningom fick Göte ett jobb på Uppsala pianofabrik och jobbade där i några år innan han fick jobb på vaktmästeriet på Uppsala universitet.
– Det var roligt och omväxlande. Jag kunde namnen på alla som jobbade där. Jag skötte postsortering och utdelning, men det gjorde även andra saker, lite snickeri- och reparationsarbeten. Jag hjälpte till där det behövdes, säger han.
Göte Kollstedt slutade på universitetet i och med pensioneringen men han slutade inte arbeta för det.
– Jag har delat ut UNT i 40 år. Jag gjorde det varje morgon och fortsatte sedan till universitetet. Jag delade ut UNT till jag fyllde 75 år. Det var många av buden som var avundsjuka på min rutt. Jag har ju delat ut tidningen i det område där jag bott. Men nu får jag den hemburen själv, säger Göte Kollstedt, och ser mycket nöjd ut.
Under ungdomsåren var idrott ett stort intresse. Han var medlem både i IK Fyris och åkte skidor med klubben på vintrarna och Uppsala dövas idrottsklubb, IK Adils, åkte skidor och spelade Korpfotboll på somrarna ocg var mycket aktiv bowlingspelare. Tio vasalopp har det också blivit genom åren, och även om han inte längre vare sig spelar fotboll eller åker skidor så är han ständigt ute och rör sig.
– Jag går på olika promenader eller så tar jag en cykeltur, säger han och kommenterar att många män inte ser till att hålla sig i trim.
Och sporten får han via UNT eller när han ser på tv. Han tippar lite, men är ingen storspelare. Han ser fram mot kommande fotbolls-EM.
– Ja de är så duktiga de som spelar. Tjejerna är riktigt bra så jag tror att de tar medalj, säger Göte Kollstedt.