Morfar bodde i Riddarhyttan i Västmanland, Ann i Öregrund. De sågs inte så ofta men på jularna kunde de sitta länge och skriva julklappsverser tillsammans. Under vintrarna skrev de brev till varandra. Ann minns fortfarande glädjen i att hålla på med orden och att hon kände sig sedd. Ett helt liv i skolans värld har bekräftat det hon alltid har känt: Om människan blir sedd för den hon är och får blomma så kan allt hända. Och hon tycker inte att skolan tillräckligt tar vara på det som egentligen alla vet är det viktigaste.
– Jag tänker så mycket på att skolan ska vara till för människan. Det som är kraftfullt där är möten mellan människor. Dagens skolpolitik är mer inriktad på prestation, mätning, kontroll och att man ska vara sin egen lyckas smed.
Ann flyttade hemifrån när hon var 16, gick på Skrapan i Uppsala.
– Där var det högt i tak, kunniga lärare, intressanta föreläsningar, lite som ett universitet, jag hade en underbar lärare i svenska som hette Gunnar Stenhag. Där fick jag nog en hel del själv av det där som jag skulle vilja att man får i skolan.
Sedan läste hon litteraturhistoria och engelska på Uppsala universitet, statskunskap i Lund ett år, 60 poäng litteraturvetenskap i Stockholm och därefter blev det lärarhögskolan i Uppsala.
– Jag har aldrig ångrat mitt yrkesval. Jag har tyckt mer och mer om att vara lärare.
Hon började som lärare i grundskolan i Stockholm, fortsatte sedan med vuxenutbildning på AMU med elever som inte hade gått färdigt grundskolan. De femton år hon jobbade där beskriver hon som sin verkliga lärarhögskola.
– De hade dåliga erfarenheter av skolan. Att få vara med och ändra på det var helt fantastiskt. Målet var att alla skulle läsa och skriva och tycka om litteratur. Det var en kreativ miljö. Alla hade olika bakgrund. Dörrarna mellan klassrummen stod öppna. Det kändes fritt. I dag är allt så styrt med detaljerade kursplaner.
I över tio år har Ann Ståhlberg arbetat med läs- och skrivutveckling för elever med läs- och skrivsvårigheter på Lundellska skolan. Innan dess undervisade hon många år i svenska och engelska och litterär gestaltning på Kronåsskolan och Lundellska.
– Det har varit väldigt roligt. De senaste tio åren har eleverna kommit till mig en och en. Det har varit fantastiskt för då hinner man verkligen se eleven. Man kan jobba med att ge eleven bättre självförtroende, vilket är minst lika viktigt. Många med de här problemen har hittat strategier för att det inte ska märkas. När de får hjälp behöver de inte gömma sig längre.
Under många år har Ann Ståhlberg också lett kurser i att läsa lyrik och haft skrivarverkstäder utanför skolan. Själv har hon alltid läst och skrivit. I slutet av 90-talet kom Tom Hedlund, poet och litteraturkritiker i Svenska Dagbladet, till Lundellska och hade en lyrikskrivarcirkel för svensklärare. Efteråt ringde han Ann och sa: Du måste skriva!
Hon tog ledigt från skolan ett år och hyrde en banvaktsstuga i Landafors i Hälsingland för att bara skriva. Efter ett par månader stod hon inte ut längre med tystnaden och den mörka skogen utan flyttade hem till Uppsala igen men fortsatte att skriva. 2002 kom diktsamlingen Döden och sybehörsaffären ut. Jag frågar Ann varför den heter så.
– För mig är det vad livet handlar om. Jag tänker ofta på döden och förgängligheten. Det blir till något positivt, hur viktigt det är att ta vara på livet. Sybehörsaffären står för tryggheten. Det fanns en på Vretgränd. Man gick in där, knappar ordnade i rader, någon som visste hur allt skulle lagas. Jag är en ganska orolig själ och då kan jag känna att det är en trygghet i något som en sybehörsaffär.
Ann berättar att skrivandet fortfarande betyder mycket. Hon skriver något varje dag. Det är inte lätt att komma till, mycket står i vägen för att sätta sig ner och skriva, det är ganska mödosamt men när hon väl gör det så känns det viktigt. Att sätta ord på tillvaron som annars bara flyter förbi.
– Jag skriver mycket om min barndom just nu. Jag skrev en dikt häromdagen och fick tag på något som jag inte ens visste själv. Då är det en sådan glädje.
Nu är Ann pensionär sedan en månad tillbaka. Det finns inga måsten längre, utom de man själv skapar, och jag frågar Ann vad som är viktigt.
– Att vara närvarande. Att hitta sin egen väg. Det kan vara svårt. Det är lätt att dras med i allt det materiella man ska sträva efter. Jag skulle vilja leva lite annorlunda, till exempel bo tillsammans med andra. Vill skapa, vara med vänner, slå gräs, göra yoga, läsa, vara i naturen, göra saker som inte kostar någonting. I yrkeslivet måste man en massa, nu kanske man kan veckla ut sig till den man är.