Att komma in i Barbro Sundelins ateljé känns lite grann som att kliva in i tomtens, eller snarare tomtemors, verkstad. Känslan förstärks av att snön ligger vit på taken och av den behagliga värmen från keramikugnarna. Lokalen ligger i källaren under hennes bostad på Vaksalagatan i Uppsala.
I verkstaden är bord och hyllor fyllda med keramikfat, skålar och figurer i olika storlekar och färger. De flesta av egen tillverkning, andra skapelser av de elever som hon under åren tagit emot i sin keramikskola. I en låda ligger lertomtar och grisar som hon ska sälja på julmarknaden i Skokloster. På en av hyllorna finns hennes specialitet, bakskålen, numera med brödreceptet inbränt utanpå skålen.
– Jag gjorde den inför Kvinnor Kan-mässan 1986. Efteråt blev jag nerringd av folk som köpt skålen men tappat bort receptet. Det var då jag kom på att jag kunde rista in receptet direkt på skålen.
I ett av lokalens fönster finns ”den svenska tanten” utställd. De flesta har de typiska accessoarerna hatt, kappa och bygelväska. I övrigt är alla tanterna olika till storlek, utseende och uttryck.
– Den här är lite förnäm av sig som du ser, säger hon och plockar ner en av tanterna från fönstret och sätter henne på bordet framför oss.
Jo visst ser man det!
Kärleken till leran väcktes tidigt. Hon föddes i Halmstad som äldst av fyra syskon. Hennes pappa som var tegelmästare till yrket erbjöds 1944 tjänsten som disponent för S:t Eriks tegelbruk i Uppsala. Han tackade ja och samma år gick familjens flyttlass norr ut mot Uppsala.
– Pappa brukade gå en runda och stänga av tegelstensmaskinerna innan han gick hem från jobbet på kvällen. Den sista lerklumpen maskinerna spottade ut tog han med sig hem och gav oss barn var sin klump som vi gjorde figurer av. Även pappa satt med vid bordet och jobbade med leran.
Efter realskolan på Magdeburgs flickläroverk och studenten på Högre Allmänna Läroverket i Uppsala bestämde Barbro Sundelin sig för att bli folkskollärare.
– Egentligen var det mina föräldrar som bestämde det, säger hon.
1952 tog hon sin examen vid Rostads folkskoleseminarium i Kalmar och fick snart jobb på Vaksalaskolan i Uppsala. Senare vidareutbildade hon sig till talpedagog och började, som hon uttrycker det, flänga runt på så gott som samtliga skolor i kommunen. Så höll hon på ända till dess hon 1978 erbjöds jobb som talpedagog på AMI hörsel som då låg på Väderkvarnsgatan i Uppsala. Där blev hon kvar till pensionen 1995.
Nu fick hon äntligen möjlighet att på heltid ägna sig åt sin stora passion – leran. Och det gör hon fortfarande varje dag utom onsdagar som är hennes fridag. Det är då hon hinner träffa oss.
– På måndag, tisdag, torsdag och fredag tar jag emot elever. Och på lördagar kommer det ofta grupper hit som vill lära sig dreja och tillverka saker i lera. Det kan vara möhippor, barnkalas eller andra grupper som vill känna på hur det är att skapa något tillsammans.
Själv har hon inte en tanke på att sluta arbeta eller ta emot elever. Trots att hon med råge passerat den åldersgräns där man med hedern i behåll kan lägga sig på sofflocket och njuta sitt otium.
– Nej aldrig! Här händer alltid någonting. Det är ju livet att få hålla på med något som man älskar (läs lera).