Året är 1963 och det är oroligt i Sydafrika på grund av de starka protesterna mot apartheidregimen. ANC:s ledare Nelson Mandela har nyligen fängslats och Margaretha är 12 år och bor sedan fyra år i staden Benoni, mellan Johannesburg och Pretoria, dit familjen flyttat från Solna. Hennes pappa har fått jobb som ekonomichef på svenska företaget Atlas Copco, som tillverkar borrutrustning till den inhemska gruvindustrin.
En dag händer något som förändrar Margarethas liv. Hennes pappa tar livet av sig. Margaretha och hennes mamma flyttar hem till Sverige.
– Jag hade en väldigt glad barndom och ett varmt förhållande till min mamma och pappa. Men något förändrades när min pappa dog. I all välmening dämpade de vuxna det som hänt. Ingen berättade för mig att han tagit livet av sig och när jag senare försökte fråga vad som hade hänt blev min mamma irriterad. Jag var 29 år när hon till slut berättade, säger Margaretha Löfblad.
Margaretha Löfblad är tillsammans med maken Per en institution i Uppsalas kulturvärld. Men kanske är hon mest igenkänd bland länets allra yngsta invånare. Sedan hon och maken Per startade tvåmansensemblen Teater Spektaklet för 38 år sedan har cirka 450 000 personer, majoriteten barn, sett någon eller några av deras totalt cirka 6 500 dockteaterföreställningar.
Att det varit viktigt att inte undvika tunga ämnen tror Margaretha kan bottna i hennes egna erfarenheter.
– Jag fick ingen hjälp med sorgearbetet när jag var barn, jag försökte nog bara vara så glad jag kunde. Som vuxen mådde jag dåligt utan att veta varför, men tog sedan professionell hjälp för att bearbeta det som hänt.
Pappans självmord har påverkat hennes närvaro på scenen, tror hon.
– När jag spelar teater har jag knutit an till min glada barndom och lekglädjen är en bubbla som jag tycker om att vara i.
Teater Spektaklet är i korta drag historien om två teaterintresserade Uppsalastudenter som halkade in på dockteater, åkte till Tyskland och jobbade, blev kära i varandra, drog igång en egen ensemble 1978 och blev två hårt jobbande kulturarbetare som sedan bildade familj.
Dockteatern har genom åren fått en hel del utmärkelser och Margaretha Löfblad är både manusförfattare, dockspelare, regissör och docktillverkare.
Lyckligast ser hon ut när hon beskriver de reaktioner hon fått genom åren från barn och vuxna.
– Vi har fått jättemycket positiv respons och fantastiska recensioner. Och det känns så bra när ett litet barn kommer fram och kramar en efter föreställningen, berättar Margaretha Löfblad. När vi spelade "Pojken som inte kunde gå hem", som handlar om barn till missbrukande föräldrar, så grät de vuxna. Men barnen skrattade åt de tokiga föräldrarna som är krokodiler i pjäsen. Och de barn som levde i det vi beskrev i pjäsen fick bekräftelse, det var fantastiskt att uppleva det gensvaret.
Basen har alltid varit Den Lilla Teatern på S:t Persgatan 22 i Uppsala, som de också var med och startade. Men turnéerna har gått till Sveriges alla hörn, till flertalet europeiska länder och även till USA i två omgångar. Ett av de roligaste minnena är föreställningen "Ordning i rabatten, sa Linné" som skapades till Linnéåret 2007 och som de turnerade med både i Sverige och i USA.
– Roligare än så kan det inte bli, det var så otroligt häftigt att få skriva manus och spela. Vi gjorde över 260 föreställningar och mottagandet var fantastiskt.
Margaretha Löfblad fyller nu 65 år och går på kryckor efter att nyligen ha knäopererats för artros. Men nej, hon tänker inte gå i pension. Planerna för en helt ny dockteaterföreställning i höst är i full gång.
– Det vore dötråkigt att inte spela dockteater, det är ju så kul! Per har sagt att vi inte har råd att gå i pension, haha. Men om man bara ska spela för pengarnas skull, så är man illa ute. Vi fortsätter! Vad ska jag göra annat än att spela dockteater?