AnneLee Vikner har en övernattningslägenhet i ett gammalt hus på Svartbäcksgatan. Det vitmålade trägolvet knarrar när hon går fram till det snirkliga träbordet och dukar fram frukt och fikabröd. Hon tar kaffekannan från kokvrån som en gång har varit en eldstad och häller upp kaffe i de nätta kopparna med blå rosor på.
– Jag behöver vara själv ibland. Det här är mitt lilla dockskåp där jag kan ta det lugnt. På landet finns det alltid något att göra, men här kan jag bara öppna ett fönster och lyssna på staden. Jag brukar lyssna på ungdomar som festar och tänka: ”vad roligt de har det”.
När AnneLee var liten klädde hon ofta ut sig, spelade teater och sjöng, men det var först när hon var 29 år som hon sökte in på teaterskola.
– Det var en befrielse. Innan hade jag varit för blyg för att spela teater, men inte då.
Hon gick på Wiks folkhögskola ett år, och sedan ett år på Teaterakademin i Stockholm. Hennes coach där, Annabelle Rice, frågade henne: ”var vill du vara om fem år?” Hon svarade ”på Stadsteatern i Uppsala”. Några veckor senare ringer en producent på teatern. Hon ska vara med och spela i pjäsen Taube.
– Jag tänkte: ”det här funkar ju!” Det går att få igenom sina önskningar. Jag tror att viljan är stark, och det är den som styr mitt liv.
Sedan dess har det rullat på för AnneLee med olika teaterprojekt. Hon har bland annat jobbat som skådespelare och regiassistent på Gottsunda Teater, skrivit och skådespelat i kafépjäser och turnerat på skolor med olika föreställningar. Hon har i perioder jobbat som skådespelare med Livgardet på Försvarsmakten. Där spelade hon antingen förövare eller offer i olika scenarier som soldaterna kan tänkas hamna i. AnneLee minns speciellt en scen där hon spelade ögonvittne till en våldtäkt. Efter misshandeln låg hon och den gråtande kvinnan på sjukhussängar medan de svenska soldaterna tog hand om dem.
– Jag hörde henne gråta hysteriskt, och allt var så verkligt. Soldaterna mådde jättedåligt av det här. De var tvungna att hantera en hemsk situation. Men den unga soldaten på kanske 19 år som tog hand om mig var så himla bra. Han var så medmänsklig och duktig på det han gjorde. Jag blev grymt imponerad av honom.
2009 var AnneLee med och startade Tornet Productions, som bland annat sätter upp barnteater och evenemang vid ett tolv meter högt trätorn i skogen utanför Almunge. I september sätter de upp pjäsen ”Dr Snille, Elliot och den magiska klockan.” Det handlar om Elliot som har lite svårt i skolan. Han vill mest läsa serietidningar på toaletten. En dag spolas han ner och hamnar på en annan plats i en annan tid. Där möter han Dr Snille som har en tidsmaskin.
– Den ”sjukdom” som Elliot har kallas neuropsykiatrisk sjukdom. I pjäsen vill jag berätta att hans hjärna, eller han som person, inte är ett hinder, utan en tillgång. Han ska inte behöva förändra sig själv och sina tankar. Jag och min sambo har jobbat med barn som har problem på olika sätt. Vi har ett förstärkt familjehem. Det man ser hela tiden är allt bra som barnen har. Vi ser alla tillgångar i stället för att se problem. Man får så mycket av personer som tänker lite annorlunda. De som inte tänker som den stora massan.
Det märks i lägenheten att AnneLee jobbar med teater. I sovrummet hänger kostymer och i allrummet finns två långhåriga peruker.
– Jag älskar att klä ut mig. Jag hittar mina roller och karaktärer utifrån kostymen.
Vad är det bästa med att spela teater?
– Att få leka. Man blir barn igen, och det vill jag kunna vara jämt. Det är en frihet. En passion. Det är lika viktigt för mig som att andas.