Leifs intresse för kemi väcktes tidigt. Som ung pojke gällde det krut som han själv framställde. Det smällde friskt på föräldragården utanför Storvreta. Vid ett tillfälle började det brinna i köksgardinerna då han torkade krut i ugnen och köket blev svart av sot. Hösten 1966 och våren 1968 var Leif en av mina duktigaste studenter på 2-betygskursen resp. ”lic-kursen” i organisk kemi vid Kemikum i Uppsala. Studierna var för Leif med sitt goda intellekt och minne och sin studiedisciplin närmast en njutning.
1979 lade Leif fram sin gedigna doktorsavhandling ”Chemistry of aromatic thioureas”. Trots att han som liten pojke förlorat halva armen i en olycka blev han en av det dåtida Sveriges duktigaste kemister inom experimentell organisk kemi och en duktig innebandy- och gitarrspelare. På min rekommendation införlivade docent Ulf Ragnarsson Leif i sin forskargrupp vid BMC i Uppsala, vilket inledde ett långvarigt och mycket givande samarbete dem emellan inom biokemi och organisk kemi.
Men Leifs begåvning till trots saknade han något som dessvärre ofta är nödvändigt att ha inom den akademiska världen – vassa armbågar. Men det timliga bekymrade honom föga och fick han bara arbeta på labbet, var han nöjd. En undervisningstjänst skulle hindra honom i detta arbete, ansåg han. ”Gud föder sparven”, var hans kommentar när han så en dag fick lämna BMC.
Leif började därefter arbeta vid Medicago AB i Uppsala som företagets kemiexpert men fortsatte tillsammans med den då pensionerade professorn Ulf Ragnarsson att göra fina arbeten på fritiden inom biokemi och organisk kemi.
Det känns tungt att en elev, en fin och generös människa, en duktig kemist och vän nu har gått ur tiden. Mina tankar går till Leifs son Mikael, barnbarnet Isak och makan Christina som förgyllde hans tillvaro och tåligt lät honom arbeta från morgon till kväll med det han brann för, det experimentella arbetet på laboratoriet.