Lärare i rytmer och musik

För Anna-Maija Högström kretsar det mesta kring musiken. Hon är musiklärare, spelar piano, har lett körer, sjungit folksånger, dansat folkdans och så mycket, mycket mer.

Foto: Matti Pohjola

Uppsala2008-12-08 09:40
- Trots det ville jag faktiskt sluta spela piano när jag kom upp i tonåren. Men min mamma fick mig att fortsätta. Det gjorde jag och det har jag aldrig ångrat, säger Anna-Maija.
Den ensamstående mamman hade flyttat upp med barnen från centrala Finland till Salla i de nordöstra delarna av landet för att hon skulle få ett slags "Lapplandstillägg", 30 procent extra på lönen, och därmed också högre pension.
- I Salla var det tufft. Där hade vi bara utedass och det kunde vara minus 40 grader på vintern, berättar Anna-Maija.

Mamman var lärare och körledare. Anna-Maija själv och hennes syskon, varav flera senare blivit yrkesmusiker och musiklärare, höll på med musik. Hos dem var det självklart att man skulle spela piano.
Men som Anna-Maija säger: "killar, dans och umgänge hägrade".
Att Anna-Maija har dysmeli, vilket för hennes del innebär att hon är född med en vänsterarm som slutar i en stump strax efter armbågen, utgjorde inga hinder för en vild period i ungdomen.
I dag har hon en naturtrogen protes där, med vilken hon ledigt basar på pianot när hon har sina musikklasser. Hon fick visserligen sin första protes i 14-årsåldern, men när hon som ung skulle välja yrkesbana gjorde detta att det inte fanns lika många möjligheter för henne som för hennes jämnåriga kamrater.
Musikeryrket var inte att tänka på och något fysiskt krävande arbete kunde hon heller inte välja.

Då fick hon höra av en praktikant som gick hos hennes mamma att en kille som saknade hela armen gick på lärarseminariet. Hoppet tändes och efter många om och men, Anna-Maija fick till och med söka dispens för att ens få söka, kom hon efter hårda intagningsprov in på seminariet i Heinola, 17 år ung.
Efter avslutade studier träffade hon sin blivande make Håkan, sommaren 1970. Året därpå flyttade hon till Sverige. Först blev det Uppsala, sedan Stavby och så Gimo.
- Att jag skulle hamna i Sverige kunde jag aldrig ha gissat när jag var barn! Jag läste ju svenska när jag gick i skolan i Finland, men det var ett nödvändigt ont. Jag sa till min rektor att jag aldrig skulle behöva använda svenska språket. Några år senare hamnade jag här, säger Anna-Maija Högström och skrattar.
Anna-Maija har aldrig ångrat flytten till sitt nya hemland. Visst kan hon minnas barndomens försommarkvällar med välbehag, när det rykte ur bastuskorstenarna. Men hon är nöjd där hon är.
Nåja, det skall vara när hon i dag pratar med sina gamla studiekamrater från lärarutbildningen i Finland, som hon kanske blir lite avundsjuk, erkänner hon, eftersom de går i pension när de fyller 60.
- De ringer och säger: "Jag är i Spanien nu och vi har det så skönt", berättar hon och ler.

Men det här innebär dock inte att jubilaren är kvar hemma under födelsedagen. Den firar hon i stället med några svenska musikvänner i Ghana, dit de åker för att gå på kurs och spela djembe-trumma.
- Jag tror att behovet att trumma sitter i lillhjärnan någonstans. Det är något visst med att stå och banka, inget krav på melodi, utan det är rytmer, säger Anna-Maija samtidigt som hennes Nokia-telefon spelar upp en Abbalåt. Svensk musik i en finsk telefon. En bild av Anna-Maija, som står stadigt i bägge kulturerna.

Personligt

Namn: Anna-Maija Högström
Aktuell: Fyller 60 år i dag.
Familj: Maken Håkan Högström och tre barn samt ett barnbarn.
Yrke: Musiklärare och funktionsinriktad musikterapeut.
Född: I Kuopio, Finland.
Bor: I Gimo. Hon är stolt över det gamla brukssamhället och förstår inte dem som hackar på Gimo.
Bakgrund: Studerat till folkskollärare och musiklärare i Finland och till funktionsinriktad musikterapeut i Sverige.
Uppdrag: Ordförande i Föreningen Nordens Östhammaravdelning sedan tio år.
Övrigt: Årets Gimobo 2006.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!