Ett av Otto Jonssons första minnen var begravningen av hans farfar i småländska Ålem 1933.
– Jag klämde fingret i kupédörren på nerresan och fick en apelsin av konduktören för att det skulle göra litet mindre ont.
Ett annat och senare minne är när hans bror föddes 1935, och det bara var Otto hemma.
– Jag fick agera barnmorska åt mor. Det gick det också, säger han.
Ottos farfar var kyrkvaktmästare i Ålem, Ottos far flyttade från orten till Årby slott ett par mil öster om Uppsala på 1920-talet och 1927 köpte fadern en gård i Gottröra.
– Pappa byggde ett hus som han till och med fick ett pris för. Det var alldeles i närheten av SAS-planets nödlandning 1991, berättar Otto Jonsson.
På gården födde man upp grisar och odlade kålrötter. Otto Jonsson gick i folkskolan i Gottröra. Barnen fick hjälpa till i arbetet på gården när skolan var slut. Vid ett tillfälle blev Otto Jonsson skadad när hans syster backade över Ottos ben med traktorn. Då var Otto elva år och repade sig snabbt, trots att det var en Fordsontraktor med järnhjul som slet upp låret på honom.
1941 flyttade hela familjen, med de fem barnen, till Saladamm, nordost om Sala. För att tjäna lite fickpengar plockade Otto Jonsson grankottar som han sålde en vinter. En gång lyckades han plocka ihop 30 spannmålssäckar, 100 liter i varje, fulla med grankottar som han sålde till en fröuppköpare.
– Det var avverkning i närheten av vårt hem och jag plockade kottar vart efter träden föll. Betalningen var 75 kronor och för pengarna köpte jag skidor och en cykel.
Han gillade skidåkning. På 1940-talet arrangerades en längdskidtävling för femmannalag på sträckan Morgongåva–Sala.
– Det var blandade lag, både juniorer och seniorer. Jag fick sträckan över Isätra och på de tröstlösa gärdena kändes det långt, säger han.
Han gjorde sin militärtjänst på I 8 i Uppsala. Särskilt minns han de marscher de värnpliktiga gjorde till bland annat Strömsholm. En marsch som tog ungefär en vecka.
Han och fästmön Inger gifte sig 1953, något han gärna tänker tillbaka på.
Ett annat starkt minne är från stormen i januari 1954, som fällde stora mängder skog i Svealand.
– Hårdast var vinden mellan klockan fem och åtta på kvällen den 3:e januari. Men efter stormen gav det mig och många andra arbete med att röja upp och ta rätt på allt virket, säger Otto Jonsson.
Otto Jonsson köpte sin egen gård 1958. Gården ligger i Ingesbo, norr om Vittinge. Han har varit den vackra byn trogen genom alla år.
– Att jag skulle ägna mig åt lantbruk var på något sätt självklart. Jag tänkte inte på något annat yrkesval vad jag kommer i håg.
Annars är det inget fel på Otto Jonssons minne. Hans sifferminne är enastående och han är fortfarande en grym pokerspelare. Han minns fortfarande alla släktingars, vänners och bekantas födelse- och namnsdagar.
På gården i Ingesbo använde Otto Jonsson såväl traktor som häst på åkrarna och i skogen. Han hade flera nordsvenska hästar, men minns gärna en snäll och stark fjordhäst som hette Åsa.
– I Ingesbo var det sandjord så jag satsade på potatisodling, Magnum Bonum och King Edward. Det gick bra, men landsbygdens och jordbrukets utveckling under det senaste halvseklet är på det hela taget en särdeles sorglig historia kantad av nedläggningar.
Otto Jonsson gillade motorsport och ägde i ungdomen en lättviktsmotorcykel. Körkort tog han 1947 och åtta år senare köpte han sin första bil, en Mercedes.
Semester hade han inte som bonde, det hade inte bönderna förr. Det blev bara några resor till Oslo, Härjedalen och till Skåne.
Jakt har genom åren varit ett intresse.
– Det började jag med 1958. Någon annan hobby har jag inte haft tid med, säger han.
Sista älgen sköt han vid 81 års ålder, mera noga räknat två stycken. Till för två år sedan klöv han själv veden hemma och plogade vägarna hemmavid.