Tommy växte upp i Norby. Han brukar säga att han är en Norbygrabb. Detta var på 60-talet när stadsdelen var landsbygd med många bondgårdar runt omkring. Efter skolan gick han ner till fotbollsplanen. Där fanns det alltid några att spela med. Detta var innan det fanns dataspel och mobiltelefoner, och spontanfotboll var standard. I skolan pratade Tommy mest hela tiden, och fick många tillsägningar av läraren.
– Jag märks och syns. Jag är ju inte rädd för att prata för folk. Det skulle inte röra mig ett dugg att stå på Tele2 arena och prata.
Tommys fritid har alltid varit fullbokad. Han spelade fotboll i Unik och började med bandy när han var 14 år. När han var 35 år anmäldes han till en domarkurs av sitt bandylag IF Vindhelmspojkarna.
– Jo det här med att prata. Det gällde på plan också. Blev man någon gång utvisad så var det för att man sade något dumt, inte för att man gjorde något fult. Så då åkte jag och en kille till den här kursen och började döma bandy. Sedan gick det otroligt fort. Efter tre år dömde jag en SM-final. Ingen hade tidigare gjort det med så få dömda matcher i bagaget.
Efter gymnasiet studerade han ekonomi på universitetet, men han pluggade inte så mycket. Han var mest på planen. I stället började han jobba som mentalskötare på Ulleråkers sjukhus. Hans båda föräldrar arbetade där, och han hade varit anställd där många somrar som budkille. Med det nya jobbet gick det att få ihop både jobb och fritid.
– Jag har haft fantastisk tur med mina chefer. De har varit idrottsintresserade, vilket gjorde att det var lätt att dribbla lite med jobbtider. Så jag jobbade där till nyårsafton 2000. Då hade jag tänkt att det fick vara nog.
De annars så spralliga ögonen blir plötsligt allvarliga.
– Psykiatrin är tärande på dem som jobbar. Man härbärgerar ju patienternas bekymmer. Man pratar mycket med dem och de ska släppa ut oro, funderingar och tankar till en. Jag har varit duktig på att inte ta med mig jobbet hem, men det tärde på mig. Jag sade upp mig innan jag hade något nytt jobb. Det är det enda sättet för att man verkligen ska kunna gå vidare.
Han var arbetslös i sju dagar. Sedan började han köra buss efter ett tips från en kompis, och det har gett honom mycket positiv energi.
– Man sitter högt upp på en stol och glider runt överallt medan man filosoferar för sig själv. Jag har jobbat på landet, och där är inga sura. På landet blir folk alltid glada när man kommer, även om man kommer sent. Åker man runt i små orter som Börje och Jumkil hälsar bonden på en från traktorn. Man är en del av samhället.
Tommy sitter på sin soliga uteplats i Fålhagen i skydd av en markis. Han har varit pensionär i några veckor nu, men har knappast ledigt. Det är alltid något han måste hjälpa till med, och det gör han gärna. Han säger aldrig nej, och har aldrig ont om tid. Om någon frågar om hjälp är alltid det självklara svaret ”javisst!” och sedan kommer han på att det var något annat han skulle göra. De sista åren var han ”halvchef” åt chaufförerna på Högbergs buss. En dag mördades en syster till en arbetskamrat, och Tommy fick reda på det. Kollegan ville åka till landet där det skett och föra sin systers talan i rätten.
– Jag sa: ”Du, åk ner! Dra bara!” innan jag hade kollat med min chef. Vid sådana tillfällen måste man bara dra. Sedan gick jag till chefen och sa ”du, jag har precis givit honom två veckors semester”.
Sådan är Tommy. Han vill hjälpa till, och det går lite snabbt ibland. Men han brukar säga att allt går att lösa på något sätt.
Vad har du på gång i dag?
– Nu sitter väl sonen och väntar på att jag ska hjälpa honom att göra i ordning framsidan på tomten. Jag är ju en pensionär med all tid i världen enligt honom, säger Tommy och skrattar.