Har man anlag för skapande verksamhet från både fädernet och mödernet måste det till slut ge sig till känna. För Annika Winell visade sig den sidan av henne dock först när hon fyllt 55.
– Ja, jag är både pappas och mammas flicka. Pappa var ingenjör och angelägen om att man skulle veta hur saker och ting fungerade. Mamma var väldigt skapande med stickmaskin. Hon var nog världens mest missutnyttjade begåvning, brukar min syster och jag säga! utbrister Annika Winell.
Hon föddes i Norrköping men flyttade sedan till Karlshamn, där hon blev kamrat med en flicka som var ett år äldre, vilket gjorde att hon lärt sig det man skulle lära sig i första klass, när kompisen skulle börja i tvåan. Så Annika Winell fick börja i samma klass, hon med.
– Vi reste mycket i familjen. Bilade runt i Europa, vilket inte var så alldeles vanligt på den tiden.
Och när hon inte reste med familjen fick hon resa på egen hand. Och det gick bra.
– Allt det där gjorde att vi vågade skicka vår dotter till USA, när hon bara var 15 år, berättar hon.
Så småningom tog hon studenten, 17 år gammal, och åkte till Stockholm för att studera.
– Men mina föräldrar tyckte att jag hade för roligt, så jag började på Televerkets administrativa kurs för studenter – ett slags dåtidens traineeutbildning för högre befattningar inom verket. Där gick jag i två år och fick jobb på en gång och blev kvar där i 35 år!
I samband med att hon gifte sig med sin Erik, officer, fick hon tjänst i Uppsala.
– På den tiden, i början av 1970-talet, var Televerket bland de största arbetsgivarna i Uppsala, med 1 300–1 400 medarbetare.
Där arbetade hon hela tiden på marknadsföringssidan och var med om att lansera Dialogtelefonen och att införa de så kallade plustjänsterna.
– Det var en spännande resa att vara med på – från monopol till Teliatiden, som ett av många konkurrerande företag på telesidan. Det var först någon gång 1979, -80, -81, som vi fick vår första marknadsföringsbudget. Det var också då vi utvecklade telebutikskonceptet. Alla 20 televerksdistrikten tävlade och försökte överträffa varandra. Så då fanns det i princip 20 televerk. Sedan fick vi i stället sy ihop alltihop till ett Telia, minns Annika Winell.
På 90-talet gick de från 47 000 anställda i Sverige till omkring 10 000.
– Redan 1994 jobbade jag hemifrån. Det var vi ganska tidiga med. Jobba kunde man göra var som helst, bara man levererade. Så från den tiden hade jag ingen arbetsplats inne i stan. Jag började arbeta med ”storkunder”, som universitetet, länsstyrelsen och liknande. Jag jobbade mycket med sponsring, inte minst inom golfen, Telegolfen, var ett stort evenemang under många år.
Golf var ingen nyhet för henne. Redan under Norrköpingstiden började hennes pappa spela – han fick klubbor i 60-årspresent. Och nu spelar hela familjen.
– Med internets inträde förändrades allt. Jag började arbeta med information och kommunikation. Vi började arbeta med intranät – jag blev en kommunikationsarkitekt på sätt och vis. Jag vill gärna vara lite av stigfinnare. Jag hittar nya vägar, sedan får andra ta över, säger hon.
Omkring år 2000 gick Telia och finska Sonera ihop och engelska blev koncernspråk.
– Under den tiden började jag se sämre på nära håll. Det märktes tydligt när jag skulle sminka mig. Så jag satte upp ett förstoringsglas på badrumsspegeln. Min dotter jobbade på H&M då och märkte att många kunder frågade efter förstoringsspeglar. Samtidigt blev sönerna färdiga ekonomer och de tyckte allihop att jag skulle göra något av min idé med det jag kallade spegelzoom.
Och marknaden för en förstorande spegel finns. Hon menar att alla som behöver läsglasögon också behöver en sådan spegel. Åtminstone den del av mänskligheten som ägnar sig åt makeup och liknande.
Hon fick hjälp från Almi att sätta i gång och träffade en kusin, som varit företagare och nu var ledig och var sugen på att sätta i gång med något nytt. Så vi slog våra påsar ihop och bildade aktiebolag 2004.
– På våren 2006 hade vi en produkt som vi kunde presentera på NK i Stockholm. Så då sade jag upp mig från Telia. Hör du vad jag säger? Jag väntade alltså inte på avtalspension. Jag hade erbjudande om att bli trotjänare, vilket var mycket förmånligt, men det innebar att jag måste stå till tjänst när det behövdes. Men då var det roligare att ägna mig åt den här produkten.
– Att vara sin egen är en härlig upplevelse, konstaterar Annika Winell.