Charlotte växte upp i Knivsta. Hennes mamma var barnpsykolog och hennes pappa läkare, amerikansk desertör som stannade i Sverige. Från början hade hon fem syskon, varav fyra är i livet.
– Jag förlorade min lillasyster när jag var tre år. Det påverkade mig starkt att inse att livet faktiskt kunde ta slut, och känslan återkom när jag fick barn själv.
Ridning på islandshästar var ett stort intresse, liksom körsång och konståkning. Hon gick först i Gredelbyskolan och sedan Thunmansskolan i Knivsta, men sedan flyttade familjen till USA, där de bodde större delen av hennes tonår, bland annat i Kalifornien.
– Då drömde jag om att bli marinbiolog eller kanske delfinforskare.
Under en period bodde de också i Nya Zeeland och Australien.
– På den tiden tänkte jag bli diplomat. Jag hade rest mycket, och hade svårt att tänka mig en framtid i Sverige – världen var ju så mycket större, säger Charlotte som inte kände sig riktigt hemma i Sverige, och inte i USA heller.
Nya Zeeland blev dock hennes drömland, och dit återvände hon sedan flera gånger liksom till Australien. Men planen var att återvända permanent till Nya Zeeland:
– Det är ett otroligt vackert land, säger hon drömmande, och tillägger sedan sakligt att det är svårt att komma undan det suveräna svenska välfärdssystemet.
Efter att ha varvat olika jobb med resande träffade hon 2010 sin blivande make ombord på ett tåg där hon var tågvärd och han lokförare. De gifte sig hemma i vardagsrummet 2010.
Innan barnen kom reste de mycket, och bodde ett halvår i Chile när äldsta barnet var ett år. Efter sin föräldraledighet – Charlotte grimaserar när hon säger ordet, och förklarar att hon aldrig tidigare jobbat så hårt eller haft så dåligt betalt – antogs hon till ett kandidatprogram i kultur och samhällsanalys, praktisk filosofi vid Uppsala universitet.
– Då hade jag varit hemma med barnen, och det var läge för att börja plugga. ”Nu eller inte alls”, tänkte jag, säger Charlotte som nu avslutar sitt första år. Hon tänker fördjupa sig i antingen statsvetenskap eller filosofi, och räknar med att ha minst tre års studier kvar.
– Ibland önskar jag att jag hade velat bli läkare! Allt hade blivit så mycket lättare då.
Hon har en stressig vår bakom sig med tuffa studier, sjuka barn och mycket vabbande. Studiesituationen är speciell med två småbarn, och fritid har hon inte mycket av.
– Som heltidsstuderande småbarnsmamma är jag ju inte riktigt som de andra studenterna. Samtidigt är jag inte heller som de andra småbarnsmammorna.
Sin snålt utmätta ledighet ägnar hon åt träning, främst löpning. Att springa fyller flera funktioner:
– Jag behöver bygga upp kroppen eftersom studierna är stillasittande och barnen inte särskilt ergonomiska. Samtidigt lyssnar jag på musik, får utlopp för stress och får vara för mig själv en stund, säger Charlotte som sprang sin första halvmara i april. Löpningen har gett mersmak, och nu satsar hon i första hand på Lidingöloppet, eventuellt Stockholm maraton 2016, och lurar lite grann på Tjejklassikern samma år.
– Jag är sugen, men då måste jag lära mig åka skidor först.
Charlotte umgås ”mest och helst” med man och barn. De leker, pysslar, lagar mat och är ofta ute i naturen. Att göra det bästa av vardagen är viktigt, anser hon. Det politiska engagemanget ligger för tillfället i träda, men hon är intresserad och fast i sin ideologiska ståndpunkt.
Efter intervjun ska hon plugga inför terminens sista dubbeltenta, i förvaltning och internationella relationer. Sedan reser hon med sin lilla familj till Kolmården över helgen för att fira födelsedagen.
– Det ska bli så kul och mysigt efter den här arbetsamma våren!