Om man tillhör en släkt med flera generationer organister, följt av tre generationer präster, där farfadern också spelade orgel och pappan hade kantorsexamen, då är det ingen orimlig gissning att även den nuvarande generationen tar sig hjälpligt fram på orgeln. Men icke.
– Jag har väl vanvårdat de musikaliska anlagen. Jag är nog den första i släkten som inte tagit kantorsexamen eller verkat som kantor, tillstår Lars Åstrand, när vi träffas i hans tjänsterum i en av Domkyrkans äldsta delar.
Men han har stor glädje av musiken ändå, som konsument.
– Det är en stor förmån för mig som präst att verka i en kyrka med ett så rikt musikliv.
Han är född i Sigtuna, där hans far var assistent hos dåvarande direktorn för Sigtunastiftelsen, Olov Hartman. Familjen återvände efter några år i Lund till Sigtuna, där Lars Åstrand tog studenten på Humanistiska läroverket. Han arbetade på skolan senare under studietiden, som husfar, det vill säga föreståndare för ett elevhem.
– Jag tyckte det var roligt. Dessutom gick det bra att kombinera med studierna.
Studierna är ett annat kapitel. Han säger själv att han ”läste länge och väl”, vilket illustreras av att han prästvigdes först 1990.
– Jag var nog inställd på att bli präst, men jag tyckte inte att jag hade så bråttom. Jag läste först en fil kand med latin och grekiska och tog sedan ämneslärarexamen men jag har aldrig verkat som lärare. Sedan läste jag också en hel del filosofi, som inte rymdes i någon examen, berättar han.
Men 1990 prästvigdes han, i Stockholm, för Stockholms stift och kom först till Huddinge.
– Det är en stabil förort, liksom den svenska modellens ryggrad.
Han blev senare föreståndare för Graninge, Stockholms stiftsgård.
– Alla som tjänstgjort vid en stiftsgård vet att det mest handlar om att se till att klara alla husen där, förklarar han.
1999 kom han så till Uppsala, där han tillträdde tjänsten som domkyrkokaplan.
– Kaplan är en präst med någon sorts specialtjänst, förklarar Lars Åstrand och lägger till att titeln historiskt var liktydig med komminister.
I hans fall innebär tjänsten att han, vid sidan av gudstjänstlivet i Domkyrkan, också ansvarar för butiken, visningar av kyrkan och museet. Bland mycket annat, bör understrykas.
– Turisterna kommer ju till Domkyrkan som en historisk byggnad och det är fel att ställa det innehållet av kyrkan emot kyrkans teologiska innehåll.
Han påpekar att Domkyrkan är Uppsalas främsta turistattraktion, vilket kanske inte låter så överraskande, åtminstone inte i jämförelse med att stadens andra stora dragplåster är Fyrishov.
Just öppenheten ser han som något att värna om.
– Hit kan folk komma in, oavsett orsak, och vara välkomna, påpekar han och understryker återigen betydelsen av Domkyrkans musikutbud.
– Nu vid prästvigningen i november, då kronprinsessan och prinsen var här, då var ju kyrkan i det närmaste full.
Prästvigningen sammanföll dessutom med Gosskörens 90-årsjubileum.
– Så det var väl ett hundratal före detta, blivande och nuvarande gosskorister som medverkade, berättar han, förtjust över minnet.
Nu kommer Domkyrkan inte att vara fylld på ett tag, eftersom en del av golvet skall tas upp som ett led i renoveringsarbetena för att förbättra brandskyddet, berättar Lars Åstrand.
När vi skall till att gå pekar han på ett av porträtten av en prästkollega, en domprost från mitten av 1600-talet.
– På den tiden fungerade inte pensionssystemet som nu, så när han slutade som domprost, vid 76 års ålder, så blev han utnämnd till ärkebiskop. Och som sådan verkade han sedan i 21 år. Så det kan ju vara uppbyggligt att veta att man kanske har halva livet kvar i aktiv tjänst när man fyller 50, säger Lars Åstrand avslutningsvis.