Vi vet inte hur dagens jubilar ser ut så nu gäller det att hitta henne. Hennes mobil tutar upptaget. En kvinna närmar sig med lyft mobil. Hon verkar ”misstänkt”. Så när hon slutat prata frågar vi om det möjligen är hon som är Kerstin Ramdén. Det är det!
Vi slår oss ned i Sturekoret inne i Domkyrkan. Det framgår snart att vi träffat en person som, i stället för att trappa ner på äldre dar, ökat takten. I Kerstin Ramdéns fall handlar tempoökningen framför allt om kyrkopolitik.
– Kyrkopolitik är roligt, säger hon.
Och hon fortsätter att förklara varför.
– Trots att så många i dag säger att de inte är troende finns det ett starkt intresse för andliga frågor bland människor, men också en vilsenhet om vart man kan vända sig med sitt sökande. Jag vill bidra till att fler hittar till kyrkan.
Kyrkans diakonala verksamhet är en bland många uppgifter hon nämner. Det går inte att ta miste på hennes engagemang men nu växlar hon spår och ger litet glimtar från livet före kyrkopolitiken och Uppsala.
Kerstin Ramdén föddes utom äktenskapet och växte upp hos adoptivföräldrar i ett samhälle utanför Växjö.
– Min uppfostran var ganska strikt, förmodligen beroende på att mina adoptivföräldrar var ett äldre par av den gamla stammen.
Detta fick henne att svära en helig ed att om hon skulle ha barn skulle de ha unga föräldrar. Och hon höll ord.
– Den man jag träffade var med på noterna och jag fick mitt första barn när jag var 19 år och mitt andra när jag var 21. När jag fyllt 25 kände jag mig alldeles för gammal för att få barn.
Sin biologiska mamma fick hon kontakt med när hon var 11 år och senare även med de tre halvsyskon hennes pappa senare fick. Det gör att hon känner att hon har starka rötter, trots att hon omplanterats, som hon formulerar det. Inte många adoptivbarn har det så förspänt, konstaterar hon.
Efter avlagd realexamen och sekreterarutbildning fick hon arbete. Det innebar att hon fick ”omplantera sig” ännu en gång. Närmare bestämt till Flygvapnets skolförband, F2, i Hägernäs i Täby där hon blev chefens sekreterare.
När hennes dåvarande man fick jobb i Uppsala flyttade familjen hit och nu var tanken att hon skulle bli hemmafru med den halvårsgamle sonen.
Men i stället läste hon in högskolekompetens, fortsatte med universitetskurser och började jobba.
Hon blev sekreterare och studieorganisatör på Studieförbundet Vuxenskolan, där hon trivdes mycket bra och även engagerade sig för facket, vars roll inte varit så stark där.
Hon såg till att det bildades en fackklubb på arbetsplatsen. Detta blev början på hennes fackliga engagemang som sedan ledde till att hon fick anställning på TCO där hon de första tio åren var distriktsombudsman först i Uppsala län och sedan i Stockholms län.
Därefter ägnade hon många år åt att utbilda fackligt förtroendevalda i TCO:s medlemsförbund. Hon hann också med att under en period arbeta på LO-TCO-Saco:s brysselkontor och de sista fem åren före pensioneringen delade hon sin tid mellan facklig utbildning och ansvaret för kultur och mediepolitiska frågor.
Som pensionär har hon inte trappat ner på engagemanget i samhällsfrågor. Det gäller inte minst Svenska Kyrkans verksamhet i Gränby Centrum. Dit kommer varje år cirka sju miljoner människor så självfallet skall Svenska kyrkan finnas där för dem, säger hon.
– Även om lokalen är stor och hyran i proportion till detta har vi helt enkelt inte råd att inte vara på en plats där miljoner människor går att nå.