Eva Leffler växte upp med fem syskon vid Vindelns folkhögskola/lantbruksskola strax utanför Umeå, där hennes pappa var agronom.
– Det oupphörliga bruset från forsen var en ständig följeslagare, minns Eva. Med förtjusning minns hon också alla personlighter som arbetade som lärare där, bland andra poeten Lars Englund.
Redan tidigt var hon fascinerad av musik.
– Från det att jag kunde stå stod jag framför radion och lyssnade, och tryckte in pannan så tyget i högtalaren blev tänjt.
I Vindeln dansade hon balett, för rektorns fru hade startat balettskola i byn.
– Mammorna sydde dräkterna, men balettskorna beställde rektorsfrun från Balettakademien i Stockholm. Vi gjorde Blommornas vals och Lysmaskidyll – då hade vi små vita hättor, minns hon med ett leende.
De små dansöserna åkte även på turné, med uppvisningar i grannbyarna. Senare dansade Eva för gästerna när föräldrarna hade middagar. Länge ville hon bli dansare och koreograf, men bestämde sig för att satsa på juridik.
Hit till Uppsala kom hon 1967, men märkte snart att juridik inte var hennes grej. I stället blev det engelska, nordiska språk och litteraturvetenskap – med lärare som Sven Delblanc och Germund Michanek.
Just då var det en puckel, så det var svårt att komma in på Lärarhögskolan i Uppsala. Men efter sin lärarexamen i början av 70-talet fick hon en tjänst på Amu-center som lärare i svenska som främmande språk.
– Det var en utbildning som startades av Nordiska språk, berättar Eva som var en av pionjärlärarna. I samma veva engagerade hon sig i en förening för politiska flyktingar och hjälpte utvisningshotade flyktingar.
På fritiden sjöng hon också i kör: först i Musikforumkören, sedan i Fyra vindar. Eva fortsatte också att dansa; dansen har följt henne livet igenom.
– På 70-talet blev det mycket samba.
Efter 15 år på Amu-center förändrade Eva sitt liv drastiskt – hon tog tjänstledigt och flyttade till Greifswald i dåvarande kommunistiska DDR, där hon bodde och arbetade 1979-80.
– Det behövdes en svensk lektor där, och eftersom jag hade haft ambassadörsplaner blev jag lite nyfiken, säger Eva som bland annat undervisade blivande tolkar och översättare vid Ernst-Moritz Arndt-universitetet. På kvällstid gav hon lektioner för präster och diakoner.
Politik var däremot inget folk talade om.
– Man lärde sig snabbt vad man kunde prata om och inte. Jag la mig till med underliga beteenden under tiden i DDR. Till exempel sänkte jag rösten när jag talade om politik också när jag kommit tillbaka hem.
Eva har sedan arbetat i många olika skolor och på olika nivåer i kommunen. Hon har varit ämneslärare på gymnasiet, jobbat med förberedelseklasser och vuxen-SFI, och vikarierar nu på Lernia som SFI-lärare.
Många av eleverna har svåra upplevelser bakom sig. Hur hanterar du det som pedagog?
– Jag hade svårare med distansen när jag var yngre, men man lär sig med tiden att hantera sina egna känslor, och att som lärare professionellt avgränsa. Det är en överlevnadsstrategi. Jag älskar att undervisa. Det är tacksamt att få använda sin kompetens. Undervisning känns som mitt element, och jag har svårt att tänka mig att släppa det, säger Eva, och berättar att hon ursprungligen bara skulle jobba två kvällar i veckan.
- Det var inte meningen att det skulle bli så mycket som 70 procent. Men som pensionär kan jag ju faktiskt välja hur mycket jag jobbar. Jag gick i pension när jag måste, vid 67. Men jag kan inte tänka på mig själv i termer av pensionär, och jag glömmer faktiskt att jag är det. Jag är nog en evig 40-åring.