Kanske beror det på tillfälligheter - eller möjligen tankens kraft. Hur som helst händer det något oväntat under intervjun med dagens jubilar, Gunilla Tenstam.
Under vårt samtal har hon med stor inlevelse berättat om skoltiden och "de underbara åren" på Folkskoleseminariet i Stockholm. Då kommer posten. Bland övriga försändelser finns en inbjudan till en klassträff med kamraterna från skolåren före seminarietiden.
- Helt otroligt. Det är över femtio år sedan vi skildes åt och de flesta har jag inte sett sedan dess. Och så kommer den här inbjudan precis när jag sitter här och minns!
Så kan det hampa sig. Men åter till ordningen. Den kronologiska alltså.
Hon föddes i Stockholm den 9 april 1940. Ett datum och ett år med dramatiskt klang för alla som är tillräckligt gamla för att minnas. Det var den dagen Hitlers trupper gick in i Danmark och Norge. Även i Sverige var situationen kritisk. När larmet gick tog hennes mamma hennes äldre syster med sig - pappan låg inkallad - för att gå till skyddsrummet men insåg att hon inte skulle hinna dit. Däremot hann hon som tur var in till Allmänna BB där dagens jubilar alltså såg dagens ljus.
Familjen, som så småningom utökades med en två år yngre bror, bodde på Borgmästargatan i Stockholm, mitt emot Sofia kyrka. I samma trappuppgång för övrigt som dåtidens store deckarförfattarkändis, Stieg Trenter. Honom har hon inga egna minnen av, däremot av tant Haags godisaffär som låg en bit bort på gatan.
När hon var fyra år flyttade familjen till en villa i Enskede där hon växte upp och gick i närbelägna Gubbängens folkskola. Redan i tredje klass visste hon precis vad hon skulle bli när hon blev stor.
- Vi hade en underbar magister som hette Åke och jag visste att jag ville bli precis som han! Folkskollärare.
Och så blev det. Som 17-åring antogs hon, efter en rad teoretiska och praktiska prov, som den yngsta av sammanlagt 24 elever till folkskoleseminariet.
Nu följde de "underbara åren" då hon, dessutom, under en skoldans träffade sin blivande man Ulf som gick på Kungliga Tekniska högskolan. De gifte sig 1961, efter att hon avlagt sin folkskollärarexamen och han sin civilingenjörsexamen.
Första lärartjänsten var i Stockholm och nästa i Sollentuna, där ett nybyggt kedjehus i Rotebro blev bostaden. 1968 flyttade familjen till Knivsta där hon under 25 år var verksam som lärare på mellanstadiet vid Thunmanskolan. Minnena från den tiden är ljusa.
- Jag älskade jobbet. Vi hade en härlig arbetsgemenskap och skolledningen gav oss stor frihet att jobba i arbetslag med ämnesövergripande projekt. I många år var jag kulturombud och vurmade för att ge eleverna kulturupplevelser av olika slag. Jag har fortfarande kontakt med många av kollegerna från Thunmanskolan och när Veterangänget träffas är stämningen hög.
De sista åren i skolan trappade hon ner något på arbetstakten sedan hon drabbats av vissa hälsoproblem. Med stor glädje fick hon då möjlighet att arbeta med specialläraruppgifter i mindre barngrupper.
Efter pensioneringen fattade hon och hennes man beslutet att lämna villan på Tornvägen i Knivsta där de och deras barn stortrivts under de nästan 40 år de bott där. De fastnade för en nyproducerad lägenhet på sjunde våningen i Industristaden i Uppsala med utsikt mot de flesta av stadens sevärdheter inklusive Sten Sture-monumentet och helikopterplattan på Akademiska sjukhuset. Men fördelarna med flytten var inte bara utsikten.
- Jag vill alltid lära mig något nytt och Uppsala har så mycket att erbjuda. Man kan bestämma sig samma dag och hinner promenera dit man ska och behöver inte tänka på parkering.
Bland de aktiviteter hon hittills promenerat till kan nämnas kurser i spanska och föreläsningar på Senioruniversitet. Även Lärarförbundets pensionärsverksamhet har erbjudit intressanta föredrag och trivsam samvaro. Hon är också medlem i osteoporosföreningen och går regelbundet på gympa på Friskis & Svettis. Planer finns redan på en kurs i akvarellmålning till hösten men dessförinnan blir det en kryssning längs västra Europas kuster och - i vanlig ordning - vistelse i sommarhuset i Söderhamns skärgård där barn och barnbarn kan samlas.
På födelsedagen tänker hon vara hemma. Hon kan säkert påräkna sånglig hyllning, för familjemedlemmarna är duktiga sångare vilket efternamnet avslöjar.
- Men själv är jag bäst på att lyssna och njuta.