Britta Tideström Löfstrand föddes i Eksjö, och som dotter till en underläkare fick hon flytta runt i landet en hel del som barn. Skolåren tillbringades i Askersund, som hon minns som en bra liten stad att växa upp i.
– Man lärde känna allas katter vid namn. Fast det fanns social kontroll och säkert en massa klasskillnader, som man inte märkte så mycket av i den åldern, berättar hon.
Hon deltog i folkskolans barnkör och fick blodad tand för körsången, ett av de stora intressen som sedan följt henne genom åren.
– Och på konserterna var det minsann inte bara ”de närmast sörjande” som kom, minns hon.
– Fast intresset hade jag väl också hemifrån. Far sjöng för Hugo Alfvén i Allmänna Sången under studentåren, och vi musicerade mycket hemma, lägger hon till.
Så småningom kom hon till Göteborg och tog studenten på Flickläroverket där. Därefter bar det av till Malmö och Lund för vidare studier. Hon tyckte att medicinstudierna var roliga men trodde inte att de långa arbetsdagarna och jourpassen skulle gå ihop med ett eventuellt framtida familjeliv, så hon valde tandläkaryrket.
– Dessutom tycker jag om att arbeta med händerna, så det var väl också det som avgjorde, funderar hon vidare.
Vid 25 års ålder var hon färdig tandläkare och flyttade då till Uppsala, där hon har bott sedan dess.
– Jag har trivts bra och min dotter har tackat mig för att jag kom hit så att hon kunde bli född i Uppsala, säger Britta Tideström Löfstrand.
I Lund hade hon sista året varit med i Oratoriekören och här sökte hon sig ganska snart till Domkyrkans oratoriekör.
– Där sjöng jag i många år – ja, i decennier. Nu sjunger jag i Helga Trefaldighets kyrkas motettkör. I en kör, när det fungerar riktigt, då känner man att man är med i något större än sig själv. Ungefär som arbetet i folktandvården, säger hon och förklarar därmed äntligen den kryptiska rubriken.
Redan innan hon fyllt 30 började hon specialisera sig inom tandreglering. På grund av yrkesrelaterade ryggproblem kunde hon inte arbeta heltid så länge, utan från 50-årsåldern har hon jobbat halvtid. Men den nypåkomna fritiden har hon använt väl.
– Jag började forska. Det var ett samarbete mellan tandvården och Akademiska sjukhuset och handlade om att mota Olle i grind när det gäller små barn som munandas och snarkar. Ja, de kan faktiskt småsnarka, och det beror oftast på att de inte har fria luftvägar och det kan påverka både hälsan och ansiktsutvecklingen, berättar Britta Tideström Löfstrand, som i sin forskning följt en grupp barn från fyra till tolv i år i detta avseende.
Arbetet bar frukt så småningom. Disputationen skedde i höstas och hon kan nu titulera sig medicine doktor.
Hon bor i ett tillbyggt torp och älskar naturen omkring och trädgården som gärna får vara lite vildvuxen.
– Att bo på landet, det är lite av självvald enkelhet också. Det här med att byta kök stup i kvarten har jag aldrig förstått mig på.
Under åren har hon engagerat sig i föreningen Families for International Friendship, som vill förgylla tiden i Uppsala för utländska gästforskare och studenter. Man ordnar fester och studiebesök och försöker skapa kontakter mellan gästerna och svenska familjer.
– Jag tycker det är kul att ordna fest. Vi ska ha kusinmöte snart, säger hon förväntansfullt.