Alexander Huerta har ett varmt leende som når ända upp till ögonen och det märks att det ryms både en före detta salsadansare och en styrketränare i honom. Han föddes i Valparaiso i Chile och kom till Sverige när han var sju år.
– Jag har väldigt starka minnen från Valparaiso och jag tror att det beror på att det var en sådan stark kontrast att komma till Sverige. Hade jag bott på samma ställe hela barndomen tror jag inte att jag skulle minnas så mycket som jag gör.
Familjen kom först till en flyktingförläggning i Gimo. Där bodde de bara åtta månader. Pappa Marcos, som hade varit charkuterist hemma i Valparaiso, fick samma jobb i Gävle så familjen flyttade först till Skutskär och sedan till Gävle när Alexander skulle börja i trean på lågstadiet.
– Jag var skräckslagen men samtidigt jätteglad över att jag äntligen skulle få lära mig svenska. I Skutskär fick jag nästan bara undervisning på spanska. Det var jättekonstigt att de gjorde så och jag missade jättemycket. Efter mycket hårt arbete så kom jag i kapp med allt som jag hade gått miste om i Gimo. Däremot så har det blivit tvärtom nu att jag glömmer en del spanska ord när jag pratar med mina kusiner från Chile.
Efter Gävle gick flytten till Västerås och det var där Alexander gick resten av grundskolan och gymnasiet. Hans föräldrar och bröder bor kvar där och de är hans enda släktingar i Sverige.
– Det är det jag saknar från Chile, alla släktingar, men också de varma somrarna och de långa sandstränderna i Valparaiso.
Alexander har varit tillbaka i Chile två gånger, första gången när han var 18 år och andra gången när han var 25. Han tycker inte att det är så stor skillnad på människor i Chile och här i Sverige och säger att han tycker att det är en myt att svenskar är tysta och svåra att få kontakt med. Mycket beror på hur man själv är som person.
På Fresenius Kabi jobbar han femskift där det byts mellan natt, dag och eftermiddag vecka för vecka. Alexander tycker att det fungerar bra att jobba skift och stortrivs på jobbet. Det handlar till största delen om produktion av droppåsar och ampuller för narkosmedel.
Som teamleader är han ansvarig för bemanningen, maskinellt och för produktionsprotokollen. Han har jobbat där i sex år nu och vill jobba kvar så länge han kan.
– Jag kan ångra att jag inte utbildade mig till snickare för jag gillar verkligen att hålla på med heminredning och renovering. Samtidigt tänker jag att om man har det som jobb så kanske det inte är lika roligt.
När Alexander var elva år föddes hans lillebror Henry. Eftersom föräldrarna jobbade mycket fick Alexander och hans storebror hjälpa till med att ta hand om Henry.
Det var allt från blöjbyten när han var liten till att följa med honom till förskolan och skolan när han blev större. Det har Alexander haft stor nytta av sedan han själv blev förälder och blev ensamstående nästan från början.
Kittys mamma och Alexander jobbar på samma jobb och turas om att ha hand om Kitty när de är lediga.
– Jag har ett noggrant skrivet schema för när hon ska vara hos mig och det fungerar ganska bra, speciellt nu när hon är större. Att bli pappa har betytt mycket för mig, inte minst genom att man fick börja ta ansvar för någon annan än bara sig själv.