Kopigan tog plats i predikstolen

Men nu går den forna kopigan Barbro Lindh i pension från sin tjänst som diakon.
- Jag har inte hunnit förstå än att jag faktiskt inte ska jobba mer, det tar nog ett tag, säger hon då vi träffas över en kopp kaffe uppe i missionsförsamlingens ungdomsvåning en gråkulen novembermorgon.
I de här lokalerna känner hon sig hemtam och att nu efter 15 år lämna jobbet, församlingen och människorna känns inte helt lätt.
- Jag kommer ju inte att helt tappa kontakten med folket här, jag bor ju bara ett par mil ifrån Östervåla, men det blir ju inte de där dagliga, naturliga mötena i fortsättningen. Att efter nio år inte längre få jobba ihop med Per (Dalström, pastor i församlingen), känns också konstigt. Vi har uppskattat varandra mycket och jag brukar säga att han är en av männen i mitt liv, säger hon med ett stort skratt.
1993 anställdes hon i församlingen. Ditlurad, säger hon själv.
- Som nyutbildad diakon kände jag mig varken som predikant eller församlingsledare och blev nästan lite chockad då jag fick förfrågan från församlingen. Dåvarande ordföranden Rolf Edlund, som visste hur jag tänkte, lindade in det hela lite grann då han sa att det mest handlade om kontorssysslor. Att det stod vikarierande församlingsföreståndare på anställningskontraktet som jag senare skrev på viftade han bort med att det ju bara var ett papper, berättar Barbro Lindh och skrattar igen.

Det goda humöret och mjukheten i hennes person var nog bidragande orsaker till att hon snabbt blev mycket uppskattad i församlingen och på orten. Inte minst hos de äldre och ensamma som hon huvudsakligen varit inriktad mot.
- Hembesöken har varit det bästa. Att få sitta ned med en person och dela livets glädje- och sorgeämnen har många gånger varit fantastiskt, säger hon.
Att hon inte skulle duga till att predika var tankar som hon brottades med under den första tiden som diakon.
- I mina ögon var jag ju fortfarande kopigan från Skärsjö och inte skulle väl hon klara av att predika. Men jag hade ofta andakter vid äldresamlingar och efter en tid höll jag faktiskt min första riktiga predikan. Sedan dess har jag predikat hundratals gånger, säger hon.
Flera gånger under intervjun kommer hon tillbaka till sitt ursprung som bondflicka i Skärsjö utanför Tärnsjö, gården där hon och maken Tom fortfarande bor.
- De sista korna lämnade gården i mitten av 1980-talet, ungefär samtidigt som tankarna började mala om att jag skulle kunna utbilda mig till diakon på äldre dar. Jag jobbade några år vid ett missbrukarkooperativ innan jag 1988 ansökte till Missionsförbundets diakoniutbildning i Lidingö. Jag hamnade då på en intervju med en kvinna på skolan. Vi hade ett samtal om mitt liv som verkligen tog tag i mig på djupet och jag storgrät en befriande och skön gråt hela vägen hem. Jag vet fortfarande inte riktigt varför, men något hade gripit tag i mig. Då förstod jag att Gud hade fört in mig på rätt spår, säger hon.

Tiden i församlingen har givit henne mycket. Bland annat en ökad förståelse för människans utsatthet.
- När människor råkar ut för saker gäller det att vara nära, lätta på fasaden och lyssna. Kyrkan ska vara en plats för trasiga människor, säger hon.
Nu ser hon fram emot att ägna mera tid åt framför allt mannen nummer ett i hennes liv, maken Tom, och de tre barnbarnen.
- Jag tycker om att vara aktiv och det ska jag fortsätta vara, säger hon.

Kopigan tog plats i predikstolen

I 15 år har hon tryggt funnits där i Östervåla missionsförsamling och som ett bekant ansikte ute i sam­hället.

I 15 år har hon tryggt funnits där i Östervåla missionsförsamling och som ett bekant ansikte ute i samhället.