Hon har mest gjort ”kreddiga” saker genom åren. Lite förvånande är det därför att Marina Schiptjenko mitt i alltihop blev popstjärna i BWO, Alexander Bards radiovänliga electropopgrupp, som ställde upp i Melodifestivalen inte mindre än fyra gånger, 2005–2009.
Marina Schiptjenko var redan etablerad gallerist, stadigt förankrad i den smala konstvärlden. Hon hade även en fot på undergroundscenen, som medlem i kultsyntbandet Page. Kontrasten mot BWO är rätt uppenbar. Ändå var det självklart för henne att säga ja när frågan kom: Alexander Bard var ju en vän.
– Men jag kommer ihåg att jag våndades inför att vi skulle vara med i uttagningen till Melodifestivalen. Inte minst var jag orolig för att det skulle kunna påverka synen på mig som gallerist. Sedan märkte jag att folk på sin höjd tyckte att det var roligt, medan de flesta inte brydde sig över huvud taget.
Marina Schiptjenko är inte heller den som har låtit sig styras av vad andra tycker. I så fall hade hon knappast blivit syntare i tonåren – det var inte coolt i det proggiga Malmö. Syntmusiken var en subkultur som tilltalade Marina och som 15-åring bildade hon bandet Page tillsammans med Eddie Bengtsson.
Kvinnliga förebilder saknades i musiken, men hon beskriver sig som en arg ung tjej med stor envishet.
– Det var också en drivkraft, jag kände att jag ville ut och bort och göra andra saker. Jag blev provocerad och arg när någon försökte säga åt mig vad jag skulle göra. Jag gjorde som jag själv ville.
Uppväxten med en excentrisk pappa hade också betydelse. Leonid Schiptjenko föddes 1907 i Ryssland, upplevde revolutionen och åkte senare till Berlin för att studera. Återkomsten till Ryssland omöjliggjordes när Stalin stängde gränserna, och han hamnade så småningom i Malmö.
– Att pappa var ryss har gett mig ett visst outsiderperspektiv. Jag har aldrig lidit av det, utan det har gett mig en extra dimension. Att heta Schiptjenko i Skåne på 1970-talet var lite udda, och min pappa var en profil som folk kände till. Han var pilot och uppfinnare och en mycket fin och stilig man medan han levde, säger Marina.
Konstintressetfick hon emellertid från sin styvfar som var läkare och samlade på konst. Slumpen ledde till att hon startade ett galleri med Ciléne Andréhn, och hon är stolt över vad de har byggt upp. Hon ser fram emot att fortsätta utveckla verksamheten tillsammans med de konstnärer de har knutit till sig.
Marina Schiptjenko är också glad över de olika musikaliska sammanhang hon har fått ingå i. Men att stå på scenen i ett band tänker hon inte göra mer.
– Det är ett medvetet beslut. 50 år är en ny livsfas. Livet går in i en ny period som handlar om mognad, erfarenhet och pondus. (TT)