Myunghee Hans pappa var en framgångsrik affärsman i hennes hemland, Sydkorea. Hennes mamma arbetade på bank och det var när hennes pappa gick dit för att sätta in pengar som hennes föräldrar träffades.
– Min familj var jätterik, efter mina föräldrars bröllop ordnade de exempelvis öppet hus på en av Seouls lyxigaste restauranger, A Seo Won. I en hel vecka kunde hela Seoul komma och äta för att fira.
Under terminerna gick Myunghee Han i skolan och på somrarna så flyttade hon ut till moster på landet. Där fick hon lära sig om naturen och lantbruket.
– Det var allt från hur potatisblommor ser ut till hur man skördar majs, berättar hon.
1950 bröt Koreakriget ut och familjen flyttade till annan ort, men Myunghee Han kom att återvända till den sydkoreanska huvudstaden. Hon har nämligen alltid haft ett intresse för konst och begåvningen hade hon i generna.
– Min pappa målade mycket kalligrafier och vann pris när en av de stora dagstidningarna anordnade en tävling.
Själv målade hon mycket miljöer, koreanska kungahus och landskap och i Seoul studerade hon konstvetenskap. Under studietiden så var hon också engagerad i skolans musikalgrupp och åkte bland annat till Vietnamn och uppträdde mitt under det rådande Vietnamnkriget.
När hon flera år senare åter reste till Seoul så besökte hon det finaste universitetet i hela staden och där fick hon se en tavla som hängde på väggen. En tavla som hon själv hade målat.
– Jag blev jättechockad först, men sedan så mindes jag att jag vann en tävling som universitetet hade anordnat. De hade ofta sådana tävlingar men ändå så var det bara min tavla som hängde uppe. Det var väldigt kul!
Hennes konstintresse tog sig också uttryck i kläder och mode och hon designade flertalet egna plagg. Hennes far som inte bara var affärsman utan också arbetade med kläder och styling var även här en stor inspirationskälla. Även om familjen var rik så har det ständigt varit centralt för familjemedlemmarna att hjälpa de som har det mindre bra ställt.
– De var buddister och då är det självklart att hjälpa andra. Min farfar var till och med buddistisk munk och undervisade i filosofi för elever som inte hade råd att betala. Hela min familj tänkte på samma sätt. De tjänade mycket pengar, men de lade dem mycket hellre på svaga och fattiga människor än på sig själva.
Hon berättar att hon är oerhört stolt över sitt arv och sina föräldrar. Att just hjälpa andra har alltid varit viktigt även för Myunghee Han. Dessutom har hon alltid haft ett intresse för samhällsfrågor och hon kände länge att hon ville engagera sig. Men innan hon kom till Sverige så vågade hon inte engagera sig, åtminstone inte politiskt.
– Det finns så många platser i världen där man dödar varandra på grund av skilda politiska åsikter, särskilt i landet där jag bodde när jag flyttade från Korea.
Hon syftar på Iran där hon bodde åren 1974 till 1986. Efter det så flyttade hon till Sverige och efter några år så började hon engagera sig i svensk politik.
– Jag hade en pojkvän då och han lärde mig allt om svensk politik.
Generellt så kändes det som en stor frihet i att få komma till Sverige, menar Myunghee Han.
– Det kändes som att jag var en fågel som suttit i en bur och äntligen fick komma till himlen.
Hon berättar att även om politiken är viktig så har det varit mest ett intresse. Det är samhällsfrågorna i stort som hon ville arbeta med.
När hon var klar med att lära sig svenska på sfi utbildade hon sig därför till statsvetare vid Uppsala universitet. I hennes inriktning lyste åter hennes engagemang för andra människor igenom. Hennes specialområde blev nämligen u-landsfrågor.
I dag är hon aktiv i Socialdemokraterna och är nämndeman i tingsrätten.
– Jag gillar verkligen att vara engagerad och kämpa för rättvisa. Jag brinner för att hjälpa svaga människor, dem som har det sämre ställt, och minska klyftor.
Hennes intresse för konst är fortfarande påtagligt och hon har även fått ett stort intresse för svensk konst. En av hennes favoritmålningar är Grindslanten av August Malmström.
– Den har ett sådant tydligt budskap om samhällsklyftor. All konst har ett budskap. Det gäller bara att kunna se det.
Men någonstans på vägen så tappade hon förmågan att själv kunna måla. Nu när hon är pensionär hoppas hon snart kunna hitta tillbaka till konsten.
– Konsten finns fortfarande i mitt hjärta.