De ideella gemenskapsrörelserna fanns där hela tiden. Musiken var en självklar del av umgänget i kyrkan och utanför. Föräldrarnas personligheter las in i hennes egen, var och en med sitt:
– Min pappa var konstnärlig, jag lärde mig tidigt olika namn på färger: kobolt, ultramarin, engelskt rött, krapplack. Han målade tavlor och gjorde möbler. Familjen försörjde han med verkstadsarbete. Mamma var intresserad av människor och det sociala livet.
Varenda sommar packade familjen in sig i bilen – två vuxna, två barn, tält, sovsäckar, staffli och allsköns nödvändiga pryttlar – och for till Dalarna, eller till Tyskland, Nederländerna, Norge. På vintern for man till fjälls, i Dalarna eller Jämtland.
– Jag är ett sommarbarn som är en vintermänniska. Jag älskar snö och is!
Hon tog studenten i Sandviken, och i början av 70-talet kom Ulla till Uppsala och Kantorsgatan, då ett helt nytt studentområde. Pappa hade sagt att det konstnärliga var en svår bransch vad gällde försörjning, så hon läste beteendevetenskap – med konsthistoria på sidan om.
Det stod inte på förrän hon var engagerad i solidaritets- och fredsrörelsen, senare Chilekommittén.
– Jag var nog typisk för min generation. Min kristna bakgrund fanns med och jag kunde lätt engagera mig i ideella frågor som i vänsterrörelse och kring invandringen.
Hon har bott kvar i Uppsala, på olika adresser, men arbetat i både Stockholm och Uppsala. Första jobbet fick hon på inrikesdepartementet. Hon läste statskunskap, hon arbetade med ungdomar med en bakgrund i missbruk, och hon jobbade på frivården i Uppsala. För Invandrarverket pendlade hon en tid till asylmottagningar i Österbybruk och Söderfors, och lärde känna människor från Iran, f d Jugoslavien, Afrika.
– Jag lärde mig att varje människa har en punkt i sig varifrån hon kan växa. Att det handlar mycket om relationer. Det var en annan tid, det fanns anställda tolkar, vi samarbetade i många instanser i samhället. Det fanns, och gavs, resurser.
Emellanåt köpte hon textilier, en matta, keramik från Nittsjö – det som var vackert. Barn fick vänta, för "bruksjäntan skulle göra karriär".
I trettioårsåldern träffade hon Torbjörn, de fick tre barn, och gifte sig.
– När barnen var små färgade jag garn vid sommarstället vid Mälaren. De fick simma runt med garnen och skölja ur färgen, det var roligt!
Det hade ju börjat pocka på, det kliade i fingrarna efter mera form, färg, garn, tyg. På 80-talet, när hon var kring de fyrtio gick hon en tvåårig textilutbildning på Linnéskolan. Vävning, bildvävning, sömnadskonstruktion – hur kul som helst.
– Jag har mina föräldrars tre gamla resväskor, de som vi packade när vi for i väg med bilen om somrarna. De är nu fulla med garner, tyger, drömmar och idéer att forma med händerna.
1995, i 50-årsåldern, utbildades och vigdes Ulla till diakon i Svenska kyrkan.
– Jag hade börjat få syn på min egen tro, i alla samtal med "världen".
Hon arbetade i Vaksala och Gamla Uppsala församlingar, med samtalsgrupper om sorg, mammaläger för kvinnor och barn under många år – alltid i samtal, i relationer. En höjdpunkt var när hon i Gamla Uppsala kyrka fick "sätta" utställningen med kristustolkningar av asiatiska konstnärer. En madonna från Asien finns kvar där, hon för ett försynt samtal med kyrkans egen 600-åriga Maria. I dag målar Ulla akvarell, fördjupar sina kunskaper på Senioruniversitetet och arbetar ideellt inom kyrkan. Ackorden har blivit mer sammansatta, men grundtonerna är desamma.