I början av 1980-talet hälsades affärsmannen Refaat El-Sayed närmast som en frälsare. Penicillintillverkaren Fermenta, som han köpte till ett bra pris 1981, blev en rekordartad börskomet varpå han blev en omåttligt populär miljardär och Årets svensk 1985. Hans eget aktieinnehav i Fermenta värderades till 2,8 miljarder kronor och en sammanslagning med Volvo var planerad.
Men framgångssagan fick ett snöpligt slut. Sedan hans falska doktorshatt i biokemi uppdagades i februari 1986 hamnade glorian på sned. Sammanslagningen med Volvo uteblev, Fermentas aktiekurs rasade 30 procent, alla forna “vänner” och beundrare skingrades och Refaat El-Sayed blev dömd för svindleri.
– Efter Fermenta har jag blivit totalt sönderskjuten och krigsskadad. Oavsett vad jag gör kommer den här historien att belasta mig för resten av livet. Folkets dom är mycket värre än domstolens, säger Refaat El-Sayed.
Även om han anser sig ha blivit orättfärdigt anklagad så accepterade han domen.
– Ett samhälle är inte alltid rättvist, men om man lever i ett samhälle måste man acceptera dess dom och gå vidare, oavsett om den är rätt eller fel. Vad hade jag annars för alternativ, skulle jag hänga mig? Det går inte, jag har ansvar för familj och barn, säger han med en avvärjande gest.
Han hymlar inte om att doktorshattens lånta fjädrar var fel.
– Det var fel av mig, punkt slut.
Men denna storm hade gått att både reda och rida ut, menar han, om han inte talat om för styrelsen att han “inte orkade mer” och avgått som Fermentas vd när det 1986 stormade som värst.
– Det ångrar jag mycket. Sedan jag lämnade bolaget rullade snöbollen utan möjlighet att stoppas. Det hade jag kunnat förhindra om jag hade stannat kvar och löst problemen i lugn och ro i stället. Det var mitt största misstag.
Han fortsätter:
– Jag borde ha drämt näven i bordet och fått Volvo att genomföra affären, säger han och slår näven i köksbordet med 30 års tillbakahållen vrede.
Och avgjort mer lågmält:
– Men jag hade inte modet.
Haltande mod och självkänsla förklarar han med uppväxten utan mamma, som gick bort när han var två år gammal, i en jordbrukarfamilj med två äldre syskon norr om Kairo. Han var ett hyperaktivt, idrottsintresserat – och moderlöst barn.
– En mamma betyder enormt mycket. En mamma lär dig att uppskatta dig själv och att försvara dig, lär dig att kunna säga nej till folk och göra sig av med dem som visar sig vara falska. Jag har fortfarande ett stort tomrum efter henne.
Viktigare än pågående rättstvister, föredrag, debattartiklar och det egna företaget är det treåriga barnbarnet.
– Vi leker, busar och har det skoj tillsammans. Det sista goda avtrycket man gör i livet innan man lämnar är barnbarn. I och med att jag ständigt var upptagen och misskötte min relation till mina två barn är det min sista chans att lämna goda avtryck efter mig.