Hon växte upp i Uppsalastadsdelen Norby. Hennes mamma var sjuksköterska och hennes pappa var överläkare på anestesikliniken på Akademiska sjukhuset (där Karin själv kom att arbeta som vuxen).
Karin var med i Uppsalaflickorna och sysslade mycket med gymnastik under mellanstadietiden. Om vintrarna var det skidor och skridskor som gällde.
– Jag tyckte om när det hände saker i min vardag. Det gör jag fortfarande. Och fortfarande roar det mig att vara ”ute efter årstid”, säger Karin som starkt uppskattar årstidernas växlingar, och försöker plocka ut det bästa ur var och en. Ett år på 80-talet levde Karin tillsammans med sina föräldrar i Kuwait, där de arbetade. Det var under den tiden som känslan för årstider växte sig stark; Kuwaits klimat medgav inga årstidsväxlingar.
Hon gick ekonomisk linje på gymnasiet, och det var under gymnasietiden hon började styrketräna.
– Jag träffade en kille som introducerade mig, och kag tyckte om att träna redan från början. Det var jättekul, och jag träffade många glada människor, säger Karin som har sysslat med styrketräning i 30 år, träning där hela kroppen är engagerad. Att ha en helhetssyn, leva ett ett bra liv och äta bra, är en viktig princip.
– Med tanke på mitt jobb behöver jag dessutom hålla mig i form. Samtidigt måste man ju veta att livet går upp och ned, säger hon, och illustrerar en vågrörelse med handen.
– Det handlar om att försöka få kurvan jämn, kapa nedgångarna.
Efter gymnasiet utbildade Karin sig till sjuksköterska. Under studieåren jobbade hon extra på en mängd olika Uppsalarestauranger: Baldis, Påvels, Svenssons och O’Connors.
– Det var en jättetrevlig tid och arbetet gav mig möjlighet att träffa nya människor. Det är en stor fördel att vara på krogen utan att bränna en massa pengar, och i stället tjäna lön och få dricks!
Som färdig sköterska kände hon att hon ville vidga vyerna. Under studietiden jobbade hon på restaurang på Sydkoster och träffade då ofta norrmän. Det ledde till att hon sökte och fick ett sköterskejobb på Tromsö. Att det just blev Norges nordligaste stad berodde på tre saker:
– Jag fick veta att Tromsö kallades Nordens Paris, att där fanns Norges då nordligaste MR-kamera (röntgenkamera), och att sjukhuset var ett universitetssjukhus.
Karin jobbade inte med någon självklar specialitet som till exempel ortopedi. I stället blev det bukkirurgi.
– Bukkirurgin gav mig möjlighetet att bli mer mångsidig.
Hon anlände till Tromsö i januari 1998, och ägnade de första två veckorna åt att kämpa med språket.
– Ordet ”husk” spökade hela tiden, likaså sättet att räkna feber, eftersom norrmän börjar med tiondelarna. Men sen gick det bra. Det märktes att norska sjukhus vid det laget var vana vid svensk personal.
Efter nästan två år i Tromsö återvände hon till sin gamla klockarkärlek restaurangbranschen. Karin fick tillsammans med goda vänner möjligheten att vara möjligheten att vara med och öppna Uppsalakrogen O’Connors restaurang på Malta; restaurangåren har gett henne ett stort kontaktnät.
– När jag fick frågan om Malta tänkte jag genast: ”Gud vad roligt! Varför inte?”. Vi var ett fint kompisgäng som jobbade där, jag som restaurant supervisor. Det var extremt tufft men en jättetrevlig tid, och kul att ägna sig åt något annat. Pappa gav mig rådet att inte vara borta från vården för länge, med tanke på den snabba utvecklingen inom yrket.
När så hennes pappa avled efter en hjärnblödning återvände hon till Uppsala och sjukvården.
Karin är utbildad anestesi- och intensivvårdssjuksköterska, och har som anestesisjuksköterska arbetat vid öron , plastik-, barn- och centraloperation samt Uppsala Cancer Clinic. Senare gick hon över till intensivvården, först på Karolinska/Huddinge, och sedan Centralintensiven på Akademiska sjukhuset. I dag är Karin intensivvårdssjuksköterska på Brännskadecentrums intensivvårdsavdelning, där hon jobbar med ”brännskador, skållningar och feber”. Samtidigt läser hon magisterkursen i vårdvetenskap – sannolikt med ett nytt mål i sikte.↔