Paul Brauns har ett minst sagt internationellt arbetsliv bakom sig. Minnena från åren i Hongkong och de många resorna till Kina ser han gärna tillbaka på. Men nu när han fyller 75 är det gården Sjöruddu på Söderön, trädgården och renoverandet av gamla träbåtar som upptar hans tid.
Paul Brauns fru Sandra Brauns har satt gränsen vid nio båtar. Fler gamla renoveringsobjekt vill hon inte ha liggande på tomten, det ser för stökigt ut.
Vi har träffats förr i samband med räddningsaktioner och nybyggen han deltagit i och det är med de vackra gamla träbåtarna jag förknippar Paul Brauns.
– Jag har alltid varit road av segling, träbåtar och skärgården. Sedan gick jag en lördagskurs hos Erik Söderblom ute på Kalvuddens båtbyggeri. Vi reparerade ekor och byggde en ny. Det var himla roligt. Det är ett kall det där.
Men Paul Brauns liv har innehållit mycket mer än gamla träbåtar. Han är född i Kanada med en svensk pappa och en kanadensisk mamma. Före ett års ålder kom han till Wargöns bruk. Flyttlasset gick några år senare vidare till Stockholm.
– Jag brukar säga att jag inte var invandrare utan inkrypare eftersom jag var så liten, säger han och skrattar godmodigt.
Efter studier på Östra Real följde två års utbildning till reservofficer vid kustartilleriet på Gotland.
Pappa Otto Brauns som var en välkänd pappersforskare med mycket internationella kontakter hade en plan för sonen. Han skulle ut i världen och lära sig språk. I ett par år avverkade han diverse praktikplatser i Tyskland, Frankrike, Spanien och England.
– Det senare tyckte jag själv var lite onödigt. Engelska var ju mitt modersmål. Men pappa sade: Jag vill vara säker på att du kan säga tack och varsågod. Engelsmännen är ju noga med artigheten som vi svenskar ofta är dåliga på.
När han kom hem till Sverige förlovade han sig med Sandra som är född i London. I 25 år arbetade han sedan åt Volvo med internationell marknadsföring.
– Det var ett fantastiskt företag, en hel värld i sig. Då var det Nordens största företag och det fanns otroliga möjligheter.
Det blev mängder med resor men senare också längre vistelser utomlands. 1972–1976 bodde familjen i Hongkong. Paul Brauns sålde lastmaskiner och dumprar på den asiatiska marknaden och kom i nära kontakt med ett Kina som precis börjat vända sig utåt mot omvärlden.
– Kineserna lärde mig tålamod. Ibland fick man vänta och vänta i veckor innan man blev kallad till en förhandling.
De västerländska affärsmännen tog tåget över gränsen in i Kina (Hongkong var på den här tiden fortfarande en brittisk besittning). Själva gränspassagen skedde vid en träbro där man fick stiga av tåget och promenera över med sina väskor. Väl i Kanton kunde det bli en lång och tålamodsprövande väntan på hotellet innan kineserna behagade kalla till förhandling i Peking.
– Kinas storhet kunde man egentligen bara ana då. Men det kändes i luften att något var på gång. Man kunde se i ansiktet på folk hur intelligenta de var.
En sommar när de återvände till Sverige på semester var Sandra gravid med deras tredje barn och mådde för dåligt för att segla med den båt de hyrt. Så hamnade de i Sjöruddu vid Långalmafjärden i stället.
– Vad skulle vi göra? Vi var hos mina föräldrar som hade ett torp i Alunda. Men vi drömde om ett eget ställe. Vi kom hit och köpte det på fläcken.
Sedan dess har gården varit en tillflyktsort och 1980 flyttade de hit permanent. Paul Brauns veckopendlade en tid till ett jobb som exportchef för Valmet i Helsingfors men hittade sedan arbete på närmare håll vid Marine Jet Power i Österbybruk. De sista åren i yrkeslivet drev han egen firma som exportkonsult åt små lokala företag.
Åren utomlands och på ständigt resande fot lärde honom mycket. Men något favoritland vägrar han att utse.
– Jag brukar säga att i främmande länder ska man plocka åt sig av godbitarna och lära sig det bästa de har: finsk sisu, danskt gemyt, tysk noggrannhet, fransk esprit osv. Det dåliga behöver man inte bry sig om, det har vi hemma också.