Makarna Monika och Claus Strands bakgrund kunde inte ha varit mer olika.
Hon växte upp i borgerlig miljö i Gävle, där pappa var fabrikschef för Läkerol.
– Jag växte upp med choklad och sötsaker.
Han föddes i norska Bergen.
– Under kriget hade tyskarna en ubåtsbas där. Den bombades många gånger av engelsmännen. Jag var sju år sista gången jag såg min far. En av pappas vänner förrådde honom till tyskarna, säger Claus som på grund av bombardemanget evakuerades till Asköy.
– Det var svåra tider. Det fanns ingen pension för krigsänkor.
Men via ett stipendium från Röda korset fick den studiebegåvade Claus möjlighet att läsa vidare. Monika gick efter åttaårig flickskola hushållsskola i Gävle – och sedan möttes deras vägar.
Claus började studera kemi och elektronik i Stockholm, och Monika pluggade kemisk teknologi. De träffades på en avgångsbal vid Stockholms tekniska institut. 1958 började deras långa och innehållsrika livsresa tillsammans. Någon vecka efter hans ingenjörsexamen flyttade paret till Paris, där Claus fått det första av många uppdrag: att konstruera en av Europas första datamaskiner, den högteknologiska Bulldatorn.
Som kemist fick Monika tjänst på Pasteurinstitutet. Sedan dess har makarna bott på en rad platser i världen, dit Claus anställningar har fört honom.
Som dataexpert skickades han världen runt, bland annat till Paris, Rangoon, Bryssel, London, Köpenhamn och New York.
– Det var en härlig tid. Det fanns inga gränser för vad man kunde göra. Jag har verkligen haft förmånen att få resa mycket i mitt arbete, säger han med eftertryck. Bland mycket annat har Claus jobbat som offshoreexpert i oljebranschen och på Wall Street. Dessutom planerade han den lyckosamma bärgningen av offshoreplattformen Alexander Kielland som sjönk 1980 utanför Norges kust.
– Vi tippade tillbaka den och rätade upp den. Jag följde bara Arkimedes princip, skrockar Claus som sedan fick resa världen runt på föredragsturné för att för berätta hur han bar sig åt.
Makarna Strand har flyttat sammanlagt sexton gånger.
– Jag har alltid varit flexibel, säger Monika, som jobbat eller forskat under utlandsvistelserna. Här i Sverige arbetade hon i tio år på Pripps bryggerier i Stockholm med att förfina finkelolojor, ämnen som ger ölet dess smak.
Makarnas sjuttonde flytt blev den sista: till Knutby. Länsmansgården där köpte de redan 1968.
– Då fanns varken vatten eller el, säger Monika, och hennes man berättar att gården efter länsmanstiden, på 1920-talet, uthyrdes som lokal för en ungdomsfolkdansgrupp på orten.
– Många här i trakten har träffats på ”Länsmans”, och kanske kysst varandra inne på länsmanskontoret.
I många år har Knutby varit deras fasta punkt.
– Vi ville alltid hem till Knutby, varhelst i världen vi än bodde. Knutby är en fantastiskt underbar plats, säger Claus, och Monika instämmer.
Båda känner glädje och tacksamhet över livet och över alla kulturer de har upplevt, människor de mött och platser de sett. I Knutby har de engagerat sig i bland annat körsång, hembygdsföreningen och PRO, och om somrarna upplåter de Länsmansgården för friluftsgudstjänster.
– Kanske har jag varit överoptimistisk och tagit på mig för mycket jobb i mitt liv. Men jag älskade det, och den lusten försvanna aldrig, säger Claus. Och apropå det långa, lyckliga äktenskapet säger makarna unisont:
– Vi har aldrig somnat oeniga.