Det var 1986 och Kristina Groth-Dixon var student på Konstfack i Stockholm när hon såg en annons i tidningen om en tävling som väckte hennes intresse. Den som tillverkade den finaste karnevalsdräkten skulle vinna en resa till Kuba i två veckor.
– Jag har alltid varit en äventyrare och tyckte att Kuba lät häftigt, berättar hon.
Kristina Groth-Dixon har ärvt sin kreativitet efter sin pappa byggnadsarbetaren med det absoluta gehöret och sin mamma blomsterdekoratören. Det var den sistnämnda hon vände sig till för att fråga om råd inför tävlingen.
– Jag hade tittat på bilder och sett att karnevalsdräkterna från Rio ofta var jättestora, och när jag pratade med min mamma sa hon att en påfågel ju är stor och spektakulär.
Hon jobbade med dräkten i tre månader, på slutet både dag och natt, och med hjälp av tjocka ståltrådar, tyg från avlagda kläder och svart tyll som hon sedan limmade gigantiska fjädrar på dök hon upp till tävlingen i en dräkt som utklassade konkurrenterna.
– Men jag tyckte att det lät som slöseri på den långa resan att bara vara två veckor på Kuba, så jag lyckades ordna ett turistvisum i ett halvår, berättar hon.
Hennes kunskaper i spanska var begränsade, men Kristina Groth-Dixon bestämde sig för att göra det mesta möjliga av sin vistelse.
Hon reste iväg både med ett uppdrag att göra ett karnevalsreportage till Utbildningsradion och ett löfte från Kubas kulturattaché i Stockholm om att det skulle finnas ett rikt kulturprogram för henne när hon kom fram.
Det journalistiska uppdraget gick bra och hon har fortfarande dokumentären sparad hemma. Men kulturattachéns löfte visade sig bara vara tomma ord, något en besviken Kristina kunde berätta när hon träffade en svenska på sitt hotell i Havanna.
– Då visade det sig att hon var med i svensk-kubanska föreningen och hon lovade att hjälpa mig i stället.
Det är med stor inlevelse som Kristina Groth-Dixon berättar om sina äventyr på Kuba när vi träffas i Dansstudion i Norby, där hon väntar på att dra igång veckans lektion i afro-kubansk dans. Intill oss håller hennes man och danslärarkollega Chiqui Dixon på och förbereder danssalen. De båda träffades under det där halvåret då Kristinas gjorde sin första Kubaresa.
– Han var solistdansare på Conjunto Folklórica Nacional de Cuba som jag besökte med svensk-kubanska föreningen, och han var även koreograf på karnevalen som jag gjorde reportage från och hjälpte mig en del eftersom han kunde engelska.
En tredje lärare på Dansstudion är parets dotter Anadora, som är född efter att föräldrarna bosatte sig i Sverige. Men dessförinnan hann Kristina Groth-Dixon vara på Kuba i omgångar i totalt sex år. Hon har själv blivit både dansare och danslärare och rätt omgående efter att de flyttade hit 1992 drog paret igång med sin dansundervisning i Uppsala. I dag undervisar de bara en dag i veckan och sedan många år tillbaka är Kristina Groth-Dixon bildlärare på Tunabergsskolan, där hon faktiskt själv var elev en gång i tiden. Dessutom jobbar hon extra inom hemtjänsten för att få ekonomin att gå ihop.
– Men det gör jag inte med något annat än glädje. Det är väldigt trevligt och jag tycker om att lyssna på farbröderna och tanterna när de berättar om sina liv.
Konstfackstudenten då. Vad hände med henne?
– Det är klart att mycket av min energi går åt till jobbet, men jag försöker att teckna en del när jag har tid.
Och påfågelklänningen?
– Haha, jo den finns kvar hemma i källaren. Den tar väldigt stor plats, men min dotter har förbjudit mig att slänga den.