Karin hade ett rikt liv även om törnen beströdde vägen här och var. Hon gick Magdeburgska flickskolan och kom efter några år att bli sekreterare på barnkiniken under professor Bo Vahlquists ledning.
Under den här tiden i livet hade hon en liten fräsig sportbil som hon gjorde de uppländska vägarna osäkra med, har hon berättat.
Genom arbetet hos Bo Vahlquist exponerades Karin tidigt för hälsofrågor i utvecklingsländer. Hennes ordningssinne, effektivitet, goda minne och varma engagemang underlättade i hög grad för hennes kolleger. Hennes administrativa kompetens är omvittnad.
Karin tog på sig villigt och generöst att stödja doktorander vid institutionen. Det kunde innefatta såväl vardagliga praktiska frågor som visst forskningsarbete till exempel frågor om adoptivbarns hälsa och utveckling eller hälsoläget hos svältkatastrofers offer i Afrika. Hon blev även medförfattare i en del av dessa publikationer.
Karin kom även att ägna sig åt rådgivning till den nybildade lokala adoptionsföreningen och kunde därvid stödja sig på personliga erfarenheter.
Med tiden blev Karin även personaladministratör för hela Institutionen för kvinnors och barns hälsa med över 100 fast anställda och en stadig budget, ett nog så krävande arbete.
När hon gått i pension kom hon att ägna sig mycket åt sociala frågor ofta med internationell anknytning. Hon hade redan arbetat i åtskilliga år med Rädda Barnen i Gottsunda och kunde då bland annat bistå med sitt intresse och kunskap om u-länder.
Hon ägnade också mycket tid åt läxhjälp med barn från olika länder.
De som mött Karin under åren som gått har samfällt vittnat om en effektiv, gladlynt och omtänksam person.
Vi som arbetat med Karin kan bara instämma och uttrycka vår saknad efter en god och uppskattad medarbetare.