Det jag kommer att minnas allra bäst hos Karin är blicken. Livfull. Öppen. Och ivern i rösten. Hon var alltid med på noterna. Fick det mesta att bli till ett litet äventyr.
Nyfikenhet var hennes drivkraft. Entusiastisk inför livet och människorna hon mötte kunde hon se bakom ytan och hitta nya vänner på de mest oväntade ställen. In i det sista.
Vi blev kollegor på Uppsala-Demokraten på 80-talet. Jag var nybliven journalist, Karin kulturskribent. Hon förde med sig en air från konstens värld, så gott som okänd för mig på den tiden.
Hennes uppenbarelse fascinerade – tuff kort frisyr, svarta kläder, stora konstfulla smycken, svepande sjalar. Och ordglädjen, hennes poetiska och kreativa språk, som liksom vindlade sig upp mot hisnande höjder.
Vilken förebild hon var. Utsökt i sin smak men långt ifrån någon kultursnobb. Snarare var hon en konstens folkbildare.
Kulturintresset och kunskapstörsten fick hon med sig från hemmet i Haparanda. Hon studerade humaniora. Ville bli konstdoktor men annat kom emellan. På 80-talet hamnade hon och maken Torsten i Uppsala.
Mitt i livet förlorade hon sin tvillingsyster. ”Jag fick fortsätta som en halva av en hela”, skrev hon en gång. Tvillingskapets mysterium slutade hon aldrig att fundera över.
Trots tunga sorger och långvarig sjukdom behöll hon sin positiva syn på livet. Hon älskade att resa. Fascinerades av stora kulturstäder – Rom, Wien, London, Budapest, New York. Men det var Paris som var hennes stad. Där var hon reseledare på 60- och 70-talen. Dit återvände hon ständigt för att tanka ny energi.
”Med resor håller man själen frisk och vidgar de inre rummen”, sa hon. Hon talade om andlig lössläppthet. Ogillade det som begränsar och inskränker.
När hon inte längre orkade ge sig iväg fysiskt gjorde hon det med fantasins hjälp. Bokhyllorna levde hon ständigt med.
”Jag har varit i Paris”, kunde hon säga när man kom på besök och fälla ihop kartboken med ett förtjust leende.
Annika Berg-Frykholm