Som förnamnet antyder kommer dagens jubilar från Tyskland, före detta Östtyskland närmare bestämt. Där växte han upp i Malliß, en ort belägen nio mil öster om Hamburg och 25 mil norr om Berlin.
I skolan gick det inte så bra. Så illa faktiskt att han blev utslängd efter de obligatoriska åtta åren. Men inte för att han var obegåvad utan för att ansågs ha dåligt inflytande på sina kamrater. ”Alltför karismatisk” stod det bland annat i brevet skolan skickade hem till föräldrarna.
– Jag var otroligt rebellisk och ifrågasatte precis allt. Framför allt kommunismen.
För att få honom på ”bättre tankar” placerades han på ett militärinternat i Straußberg öster om Berlin. Internatets uppgift var att fostra barn och ungdomar till bättre socialister!
Men han förblev rebellisk och det blev det svårt för honom att få ett bra arbete i dåvarande Östtyskland. Hans mamma ordnade en kockutbildning i ett storkök men det var inget han trivdes med.
När Berlinmuren fallit såg han sin chans till förändring. Han gav sig av till Berlin där han, tillsammans med nyfunna kamrater som alla var punkare, ockuperade ett hus i stadsdelen Prenzlauerberg i före detta Östberlin. Han livnärde han sig som gatumusikant och när förtjänsten inte räckte till åt han sig mätt i olika kyrkors soppkök.
Det gick bra de första fem månaderna. Men när hösten kom och det blev iskallt i det ockuperade huset gav han upp och vände åter till hemstaden och föräldrarna. Den förlorade sonen blev väl mottagen.
– Mamma ville att jag skulle fullborda min utbildning inom restaurangbranschen så jag gjorde det. Men jag ville något annat.
Så när han var klar med utbildningen flyttade han till en morbror som bodde i Detmold, en stad av ungefär Uppsalas storlek, belägen 20 mil norr om Köln.
Där utbildade han sig till maskintekniker och blev sedan anställd som scenbyggare på länsteatern i staden. Han spelade också med i vissa uppsättningar – utan någon som helst teaterutbildning. Kanske inspirerades han av sin kusin Aaron Hildebrand, en känd tysk skådespelare.
– Det var väldigt roligt och jag blev faktiskt litet av en kändis i stan.
Efter en tid fick han frågan från en kommunal instans om han var intresserad av att jobba i ett projekt med utländska problemungdomar som sökt sig till Tyskland. Han sa ja och ett av projekten han drog igång var en kulturfestival i en stadsdel med sociala problem.
Genom det projektet kom han i kontakt med filmbolaget Lippe Film där han blev erbjuden jobb som ansvarig för ett filmprojekt som hade som mål att föra samman unga och gamla. Projektet filmades och vann flera priser på en kortfilmsfestival i Kiel i norra Tyskland.
Ett av priserna var att han erbjöds utbildning i hur man klipper film på dator. Det ledde till att han fick jobb på den statliga tv-kanalen ARD/ZDF.
– Efter tre år blev jag mätt på tv. Det var stressigt och kändes inte som något riktigt liv. Så jag sade upp mig och började studera pedagogik.¨
För att göra en mycket lång historia kort ledde denna kursändring i livet till att han så småningom hamnade i Sverige. Så här gick det till:
Efter några års arbete i Köln i en organisation för ungdomar i kris åkte han till Sverige på semester. Där fick han korn på en prästgård i Dalsland som stod tom och bestämde sig för att öppna ett behandlingshem för tyska ungdomar där. Under de sju år han drev verksamheten pluggade han samtidigt pedagogik.
Att han sedan blev kvar i Sverige och så småningom bosatte sig i Uppsala berodde på han träffat sin blivande fru Eileen.
– Vi gifte oss i augusti 2010 och bosatte oss i Uppsala för att jag ville läsa teologi på Livets Ord Teologiska Seminarium. Vi trivs väldigt bra och här vill vi bli kvar.
Uppsala påminner honom om ett Köln miniatyr säger han.
– Båda städerna har en Dôm och dessutom en vattenväg genom staden. Det ger karaktär. Även om Rhen är något mer imponerande än Fyrisån!