Kristina Hedberg är prisbelönt journalist, som bland annat fått Stora Ekopriset, hon är programledare i ”Min sanning” och numera även ”Debatt” i Sveriges Television.
Första intrycket av henne är att hon är: spontan, rapp i både tanke och käft, öppen och – debattglad.
– Jag tycker inte att det är jobbigt när folk grälar och är inte konflikträdd, inte heller privat. Så länge åsikterna böljar fram och tillbaka sköter debatten sig självt. När den tystnar måste jag elda på. Visst är det fantastiskt i och för sig om alla är eniga, men då måste vi döpa om programmet till annat än ”Debatt”, säger hon från sin arbetsplats i Göteborg.
Förvisso triggas hon av programmets höga fart, oväntade möten, deltagarnas engagemang och allt annat som skapar underhållningsvärde hos tittarna. Men även av den demokratiska utmaningen.
– I ”Debatt” sitter folk som annars aldrig skulle mötas, skuldra mot skuldra, och utbyter tankar. Min målsättning att begripliggöra människors ståndpunkter; obegripliga åsikter kan framstå som tokiga.
Där kommer hennes öppenhet och förmåga att tro gott om människan väl till pass.
– Alla i studion ska känna sig välkomna.
Utanför studion är hon rätt optimistisk och bekväm av sig.
– Om jag idrottar är det för bastun efteråt. Jag tycker om att ta det lugnt, laga mat och unna mig saker. Jag blir sällan arg.
Många skulle bäva inför blotta tanken på en direktsändning. Men inte Kristina Hedberg.
– Jag är absolut inte nervös. Jag älskar att vara framför kameran och känner mig trygg som journalist och med att jag omöjligen kan veta allt; det jag inte kan frågar jag om.
Så modig har hon inte alltid varit. Under uppväxten i Göteborg, som en duktig storasyster i en femhövdad syskonskara, var hon “försiktigare och ängsligare”.
– Med åren har jag blivit mer modig och trygg. Bara jag kunde sluta oroa mig!
– I livet är jag ganska neurotisk. Jag är flygrädd, hypokondriker och oroar mig för hälsan. Jag kan framkalla alla sjukdomar som finns, garvar hon.
Hur jobbig denna egenhet än må vara, tycks hon ta det med humor:
– Jag har lagt ned en väldig tankekraft på att fundera på vad som är fel med min hälsa. Med den energin hade jag annars kunnat lösa problemet med klimatförändringarna.
De senaste åren har hon dock blivit bättre på att ”acceptera saker” och kontrollera sin oro.
– Risken är att man stänger in sig i den och förstorar upp en eventuell fara.
Sedan hennes far gick bort för två år sedan finns det ett ämne som hon oroar sig för i betydligt mindre utsträckning än tidigare: döden. Kvar på näthinnan har hon avskedsögonblicket med familjen samlad runt sjukbädden.
– Det var en fin stund. Efteråt kände jag mig betydligt mindre rädd för döden, säger Kristina Hedberg.