Men fortfarande blir hon glad och upplivad av att prata om böcker och privatforskning, och som bibliotekarie har hon utvecklat en speciell teknik för att ta reda på om en bok är läsvärd.
– Jag läser de tio första sidorna. Sedan tittar jag lite i mitten, och så läser jag de sista tio sidorna. Sedan vet jag.
Men slutet!? Läser du slutet också?
– Ärligt talat är ju slutet på en bok ofta ganska intetsägande, säger hon torrt.
Irma växte upp med sex syskon. Familjen bodde i byn Narken, där pappa var skogsarbetare. När familjen 1948 flyttade in i en modern hyreslägenhet i Malmberget började han i gruvan.
– För mamma var det moderna ett stort framsteg. Men den främsta anledningen till flytten var att hon ville att vi barn skulle gå i bra skolor. Hon hade själv drömt om att bli småskollärarinna. Min mormor var utbildad skräddare men slutade som sömmerska i ett kronotorp.
Familjen talade meänkieli hemma, men mamma var noga med att barnen lärde sig svenska. Irma ville tidigt bli arkivarie, inte lärarinna eller sjuksköterska.
Irmas första ”egna” bibliotek var Folkbiblioteket i Malmberget. Då var hon 15, och gick i läroverket.
– Eftersom jag sällan läst en bok hade jag en enorm läshunger. När jag väl kom åt ett bibliotek ville jag bara läsa, läsa, läsa, säger Irma som tog studenten från latingymnasiet i maj 1960. De nybakade studenterna kom ut på en nyplogad skolgård med höga snövallar. Hösten samma år kom hon till Uppsala. Arkivarieplanerna stod fast. Hon läste först latin och tog sedan en fil kand i historia och finsk-ugriska språk. Senare fortsatte hon med idé- och lärdomshistoria. Latinet har följt henne genom åren. För att bli arkivarie måste man licca, och hon valde då att utbilda sig till bibliotekarie vid Skolöverstyrelsens biblioteksskola i Stockholm.
– Jag har aldrig försonat mig med tanken på att Bibliotekshögskolan sedan förlades till Borås, så långt ifrån alla de stora biblioteken!
Hon jobbade sedan som bibliotekarie i Uppsala. 1971 tvingades hon säga upp sig på grund av bristande barntillsyn, och jobbade i stället på timmar. När maken 1973 fick en tjänst i Östersund flyttade hon med. 1975 blev Irma avdelningschef på Jämtlands läns bibliotek, där hon arbetade med regionala frågor fram till 1987. Hon var även fackligt aktiv.
– Så dök jobbet som avdelningsdirektör vid Riksarkivet/SVAR i Ramsele upp 1987. Jag jobbade med information och planering – det var mycket på gång i Ramsele. Eftersom jag reste ofta i tjänsten frågade jag mig själv om jag inte kunde göra jobbet bättre från Stockholm. Så jag fick börja tjänstgöra där i stället och flyttade till Uppsala.
I mitten av 90-talet fick hon tjänsten som förstebibliotekare vid Riksarkivets bibliotek. Hon pensionerades 2006.
– Det var en fantastisk tjänst och en väldigt fin plats att jobba på.
I dag är privatforskning hennes stora intresse och passion, och hon har i år publicerat två böcker: en lokalhistorisk studie om sin födelsebygd och en antologi om Korpilombolo. Just nu arbetar hon med en bok om en 1700-talsbiskops bildningsresa.
– Han reste runt i Europa som 20-åring och besökte vartenda bibliotek han stötte på, säger hon entusiastiskt.
Hon jobbar också med sin farfars dagboksanteckningar från ett tältläger för mobiliserade i Boden 1914.
– De är skrivna på meänkieli, utan skiljetecken. Jag har översatt och kommenterat, och har bara lite kompletterande forskning kvar, säger Irma som driver enskild firma där hon gör redigeringsarbeten och gallrar, sorterar och kompletterar boksamlingar. I styrelsen för tornedalingar i Uppsala sprider hon gärna kunskap om hur privatforskning går till.
– Min drivkraft är att inspirera andra att komma i gång och forska.