Det är första gången jag och fotografen träffar en person från Burma så det känns litet extra spännande när dagens jubilar Run Pen Sakhong öppnar dörren.
Sedan demokratikämpen och Nobelpristagaren Aung San Suu Kyi frigavs från sin mångåriga husarrest för några år sedan har landet rönt ett stort medialt intresse.
Kanske känner jubilaren henne?
– Nej, inte personligen. Men jag har besökt hennes hem i Rangoon i samband med demokratirörelsen i 1989.
Run Pen Sakhongs man, teologie doktor Lian Sakhong, har däremot träffat Aung San Suu Kyi.
Run Pen Sakhong ber mig att följa med till arbetsrummet och sätter på datorn. Där finns bilder av hennes man tillsammans med en ung Aung San Suu Kyi. Bilderna togs efter att Aung San Suu Kyi lämnat sina universitetsstudier i Oxford och London och påbörjat sitt arbete för demokrati i Burma – innan hon sattes i husarrest 1989.
– Hon är en stor förebild för oss, liksom hennes far, nationalhjälten Aung San som kämpade för Burmas självständighet från Britterna.
Över en kopp te berättar hon om sin barn- och ungdomstid i Burma. Hon föddes i Chinprovinsen i nordvästra delen av landet. Familjen tillhörde den kristna minoriteten och en av hennes bröder var aktiv i demokratirörelsen. Det ledde till att familjen utsattes för trakasserier och till att hennes bror så småningom måste lämna landet.
Efter pappans död fick hennes mamma kämpa hårt för att hon och hennes fem syskon skulle få en utbildning. Det rådande skolsystemet hade formats när Burma var en brittisk koloni. Efter High School-examen i hemstaden Thlan Tlang fortsatte hon att studera på universitetet i Rangoon och sedan, som stipendiat, på universitetet i Manilla på Filippinerna.
Under studietiden träffade hon sin blivande man som på grund av sitt engagemang i demokratirörelsen också han tvingades lämna Burma. Men de höll kontakt och när han besökte henne på Filippinerna 1995 passade de på att förlova sig. Hennes man fick 1991 asyl i Sverige. Några år senare kom hon efter och de gifte sig 1996 i Baptistkyrkan i Uppsala .
– Jag känner stor tacksamhet mot församlingen som tog emot oss med öppna armar. Och jag tycker att Uppsala är en fin stad. I Uppsala har jag träffat många underbara och väldigt omtänksamma människor som vi kan dela vår kamp för demokrati i Burma med på olika sätt. Jag uppskattar att vi med deras hjälp på ett akademiskt sätt kunnat hantera konflikt- och fredsarbete och på ett konkret sätt kunnat bidra till att bygga upp ett bra samhälle för kommande generationer i Burma.
I oktober förra året kunde hon tillsammans med sin man för första gången återvända till Burma. För henne var det 18 år sedan hon lämnade landet, för honom 22.
Hon visar bilder från resan. Det framgår tydligt att de fick ett mycket varmt mottagande. Mängder av människor med banderoller med texten Välkomna! trängdes på trottoarerna när de anlände till hemstaden.