Vi träffar matematikprofessorn Sten Kaijser bland blommorna på hans terrass i Sunnersta. I gräset smyger katten Snofsan och i vardagsrummet sitter frun Lena och spelar piano.
– Lena har många konstnärliga talanger, men det saknar jag helt. Vill man ha med en extra stämma i en kör så är det bra att ta med mig för jag kommer att sjunga annorlunda än de andra.
Paret träffades över en fika på uppmaning av en gemensam vän för tre år sedan. De hade båda förlorat en älskad och hade mycket att prata om.
– Vi pratade i några timmar, och nästa dag måste vi ses igen för att fortsätta. Jag märkte att jag var glad när jag åkte därifrån. Nu åker vi tillsammans varje månad och lägger blommor på gravarna. För det enda vi kan göra för dem som inte längre lever är att hålla dem levande för oss själva.
Sten flyttade mycket när han var liten. Hans far jobbade som diplomat i Tyskland, Norge och Finland under andra världskriget och flyttade till USA samma år som kriget tog slut. När Sten hade börjat tredje klass flyttade familjen tillbaka till Sverige. Föräldrarna flyttade utomlands igen efter några år, men Sten och en yngre bror blev kvar i Sverige.
– Man kan nog inte säga att vi var överbeskyddade, men å andra sidan är det bästa skyddet mot stora olyckor i vuxen ålder många små olyckor när man är barn.
1960 började han studera matematik på Uppsala universitet, och det visade sig att han hade lätt att förstå ämnet. När han gick hem från sin första tenta blev han stoppad av en lärare. ”Är det du som är Sten Kaijser?” ”Ja”, svarade Sten. ”Det gick bra för dig på tentamen”, sade läraren. Det visade sig att han hade fått 20 poäng av 24 möjliga utan att ha öppnat någon av böckerna, medan den näst bästa hade fått 14. Han har sedan dess studerat, forskat och undervisat på universitetet.
När började du gilla matte?
– Fel fråga.
Vilken är den rätta frågan?
– Alltså, jag tycker att allt är kul. Men jag började med matte på universitetet och blev anställd efter drygt ett år. Så gjorde man på den tiden för att knyta duktiga studenter till en institution.
– Jag har alltid varit väldigt splittrad och hållit på med för mycket olika saker. Jag kan lite mer än de flesta om mycket, och det gör att jag hela tiden får lära mig mer. Till exempel på pizzerior så brukar jag fråga vilket språk de talar. Säger de då kurdiska kommer alltid följdfrågan: ”Kurmancî eller soranî?” Det är de två vanligaste dialekterna. I och med att man kan ställa följdfrågor så öppnar sig folk och berättar mer.
Sten är pensionär, men jobbar fortfarande med forskarhandledning. Dessutom hjälper han till som matematiklärare på Gottsundaskolan, och håller sommarkurser i matematik i Turkiet. Han är också engagerad i Rädda Barnen, där han har hjälpt till att ordna sommarläger för barn 6–11 år i Gottsunda.
– Det blev vår förenings ”raison d’être”, som betyder skäl att finnas. Men för några år sedan fick vi in några nya unga i vår styrelse som ville engagera sig för ensamkommande flyktingbarn. Så nu ordnar vi också aktiviteter sista söndagen i varje månad för just ensamkommande flyktingbarn, och de unga har gjort ett fantastiskt jobb.
När Sten bara vill ha kul brukar han plocka fram sin enhjuling och ett par skidstavar. Han behöver stavarna som stöd i starten. Han började ju trots allt inte förrän i 40-årsåldern och har aldrig lärt sig starta utan stöd.
– Och i den här åldern har man inte råd att ramla, säger han och skrattar.
Lena visar upp en bukett som hon har plockat från trädgårdens blommor. Det är dags att åka till kyrkogården.