Symptomatiskt för samtalet är att vi talade betydligt mer om fotboll och bandy än om hans medicinska forskning, som han fortfarande bedriver, om än i lägre takt än förr. Tom Saldeen är född i Stockholm men växte upp och gick i skola på anrika Karolinska läroverket. Kemi blev under skolåren ett av fritidsintressena och han drömde om att med kemins hjälp lösa cancerns gåta. Ett annat fritidsintresse var fotboll och han är sedan länge medlem i Örebro SK. Han började läsa medicin i Lund, dit örebroare ofta sökte sig på den tiden och kom där i kontakt med studentlivet på Värmlands nation.
Studentlivet förde också med sig annat. På första jullovet under Lundatiden tillfrågades han av sitt gamla bandylag om han kunde spela ett par matcher. Laget hette SGU, vilket utläses Sveriges Godtemplarungdom.
– Men jag kände mig inte som någon godtemplarungdom längre, så jag tackade nej, berättar han med viss förtjusning.
Detta jullov måtte ha varit händelserikt, för han fick då också auskultera, det vill säga följa med arbetet, se och lära, på Örebro lasarett. Hälften av tiden skulle tillbringas på obduktionsavdelningen men problemet var att det inte fanns någon patolog där som kunde utföra obduktionerna.
– De första dagarna fick jag hjälp av några kirurger, men så småningom fick jag ta hand om det på egen hand, minns Tom Saldeen.
Han lärde sig så mycket under den tiden att då tiden kom för patologistudier i Lund blev hans professor så imponerad av hans kunskaper att han på stående fot erbjöds en välbetald tjänst att undervisa andra medicine kandidater och också en forskningsuppgift inom cancerforskningen.
Forskningen ledde till en doktorsavhandling och en docentur i patologi 1963 och dessförinnan hade han blivit legitimerad läkare. Därefter började han arbeta på thoraxkirurgen.
– Men det var långa arbetsdagar och ingen tid för forskning, så jag började fundera på att söka mig till Uppsala, där Viking Olof Björk skapat en fin forskningsmiljö.
I samma veva fick han emellertid ett erbjudande att ta hand om den nystartade rättsmedicinska verksamheten i Uppsala och efter stor tvekan lovade han att pröva på verksamheten under en termin.
– Och trivdes jag inte, så hade jag i alla fall kommit närmare Viking Olof Björk, resonerade han.
Han blev kvar i 37 år, varav 34 som professor. Ett av de första fallen han fick ta hand om var en patient som dött på thoraxkirurgen i en egendomlig lungskada, som han fick lov att erkänna att han inte kände till.
Men han lovade att återkomma när han visste.
– Det tog 17 år och lika många avhandlingar innan vi kunde lämna svaret och föreslå orsak, profylax och behandling, säger Tom Salldén.
Under dessa år blev han också proinspektor och sedan inspektor vid Södermanlands-Nerikes nation.
– Den tiden var fantastiskt rolig. Umgänget med unga studenter gjorde att man nästan kände sig som student själv. Många av ämbetsmännen har blivit vänner för livet. Jag började gå på deras 30-årsfester och liknande. Nu börjar deras 60-årsmiddagar närma sig, säger han och förstår inte riktigt hur tiden har kunnat gå så fort.
Lite lättare att förstå tidens flykt får man om man betänker att han, vid sidan av det redan omtalade, har hunnit med att vara adjungerad professor vid Harvard-, Brown-, Florida- och Arkansasuniversiteten i sex år och att hans forskningsresultat har publicerats i 800 vetenskapliga publikationer och resulterat i ett flertal patent.
Tiden går ju fort när man har roligt.