Midsommarafton är en speciell helg, och det tycker jag inte bara för att jag har mina rötter i det landskap som mer än något annat förknippas med midsommarfirande. Vistas man vid byarna kring Siljan kan man fira midsommar varje dag en hel vecka eftersom alla byar har sin särskilda resningsdag.
Det midsommarfirande jag minns mest utspelade sig dock inne i centrala Leksand, i Himlaspelsgropen någon gång i slutet av 1980-talet, med 25 000 människor närvarande.
Till tonerna av uppmuntrande och stärkande fiolspel arbetade sig långsamt Leksandskarlarna uppför stången med sina saxade gärdsgårdsstörar. Och plötsligt hände det otroliga: midsommarstången gick helt sonika av när den var rests till tre fjärdedelar, och fortfarande minns jag ljudet när hela härligheten störtade till marken. Gud måtte ha hållit sin hand över Himlaspelsgropen den midsommaraftonen, för ingen människa skadades!
Efteråt visade det sig att kommunen av besparingsskäl slopat den stånginspektör som brukade titta till stången.
En annan midsommarafton tillbringade jag i norska byn Soknedal söder om Trondheim. Där firade man S:t Hans (Johannes Döparen) med helstekta grisar och stora bål – ett uppsluppet, nästan hedniskt firande som kändes långt från Små grodorna.
Ett annat skäl till att jag uppskattar midsommaraftonen är att det är en så unik helg, den enda som kyrkan inte lyckats integrera. Seden att fira högtiden började på 400-talet, ungefär ett sekel efter att man börjat fira Jesu födelse i juletid. Ett sätt var att smälta samman firandet med den egna föreställningsvärlden. Så därför hävdade man att sommarsolståndet och midsommarafton i själva verket var Johannes Döparens födelsedag.
Det där krånglade till saker, eftersom kyrkan ansåg att Johannes, som sägs vara kusin till Jesus, föddes ett halvår efter honom, alltså 24 juni, inte 21 juni. Problemet har lösts genom att Johannes Döparen fått två namnsdagar – och har det lustigt nog än i denna dag.
Medeltida dokument visar att det folkliga midsommarfirandet var ett utbrett problem. Det klagas över dans på kyrkogårdar, stöld av heliga föremål och ”skamlösa visor”. Att firandet var ett samhällsproblem visas bäst av att nunnorna i Sko kloster på 1300-talet bad om tillstånd att anordna folkliga fester i samband med midsommar för att få bukt med det stökiga folkliga firandet.
De populära medeltida midsommarvakorna var en nagel i ögat på präster och biskopar, och ärkebiskop Johannes i Lund förbjöd midsommarvakor. Men firandet av Johannes döparens födelsedag lyckades kyrkan betydligt sämre med att genomföra än vad man lyckades med hans mer kände kusins.