När man skall träffa en jubilar som man intervjuat tidigare undrar man lite grann över vad man skall prata om den här gången. Med dagens jubilar Per Löfqvist visade sig detta inte vara något problem. Vi talade om Per Löfqvist.
Han påminner tidigt om att han i förra intervjun, inför 65-årsdagen, hade sagt att han skulle försöka trappa ner på arbetet.
– Så jag talade med de fasta klienter jag hade och sade till dem att de måste börja förbereda sig för att arbeta med någon annan, och jag erbjöd mig också att ge förslag på lämpliga efterträdare. Men inget hände. När jag efter ett bra tag frågade om hur det gick, svarade de, med olika formuleringar: ”Nu tycker vi att du blivit så gammal att du helt enkelt måste ha lärt dig något. Så varför skulle vi då byta?”
Även om ämnet Per Löfqvist är stort och vittomfattande, så har personen Per Löfqvist blivit mindre.
– Ja, den största förändringen som skett, sedan förra gången, är att jag har gått ner 40 kg, säger han med berättigad stolthet.
– Jag hade fått tips om en vattenmetod, som gick ut på att man under en vecka bara dricker vatten, med kosttillskott i form av salter och annat till lunch. Kaffe och te tillåter jag mig dock. Första gången jag provade det gick jag ned 4,2 kg och sedan dess har jag haft en ”vattenvecka” varje höst och en varje vår. Det har tagit mig sju åtta år, men nu har jag kommit ner till 93 kg.
Per Löfqvist betonar dock att med ”vecka” i dessa sammanhang avses måndag morgon till fredag eftermiddag. Till fredagsmiddagen och under helgen i övrigt äts mer normal mat.
En nackdel säger han sig dock ha märkt med sin nya livshållning.
– Om jag äter frukost vid halvåttatiden på morgonen, blir jag inte hungrig förrän två, halv tre på eftermiddagen. Och då känns det ju fånigt att gå ut och äta en massa mat till lunch. Då längtar jag i stället efter middagen här hemma med Marianne. Förut älskade jag ju luncher! Det var då man träffade kompisar, kolleger och kanske kunder. Så jag har på det sättet blivit antisocial, sammanfattar han.
– Min husläkare frågade om jag motionerade. Då svarade jag att jag cyklar en kvart till tåget, går från Stockholms Central till jobbet i en kvart – och samma sak på hemvägen. En timmes regelbunden motion fem dagar i veckan, alltså. Det blev husläkaren nöjd med, berättar Per Löfqvist belåtet.
Någon motionär är han annars inte.
– Jag avskyr att springa och att promenera utan att ha något mål tycker jag är meningslöst. Nej, den enda motion jag uppskattar, det är att hugga ved på landet. Det är tillfredsställande att se hur högen med klampar blir mindre och högen med färdiga vedträn växer.
När han tillfrågas om sina semesterplaner och eventuell nedtrappning av arbetet blir han lite svävande och man får intrycket att han helst skulle vilja jobba jämt. Till slut ser jag ett samband mellan kärleken till arbetet och dess möjligheter till regelbunden motion.
– Förr eller senare får jag väl lov att flytta verksamheten hit, säger han och pekar in mot arbetsrummet.
Men han säger att han då är rädd att det blir mycket sittande och vare sig regelbundna cykelturer eller promenader.
– Vad tror du då händer med de där 40 kilona? säger han med en suck.
– Får jag skryta? frågar han plötsligt, och vem är väl jag att hindra honom.
– Jag har kanske inte berättat att jag i många år, senast i höstas, har undervisat i handelsrätt, här på Ekonomikum och på Södertörns högskola. De gjorde kursutvärdering på Södertörn och jag fick högsta poäng av alla föreläsare. En hade skrivit, som en personlig reflektion: ”Den där Pelle, det är nog det grymmaste jag varit med om.”
– Och då menade han ”grym” i den här moderna, positiva betydelsen, lägger han till, förtydligande.
När samtalet börjar dra sig mot sitt slut kommer han med en spontan, men kanske förberedd, sammanfattning:
– Jag anser mig vara en i livet lyckligt lottad människa, som kommit till rätt jobb, som fått rätt fru och rätt barn och barnbarn. Och med ”rätt” menar jag något som har stor betydelse för mig och som jag kanske själv kan ha lite betydelse för.