Jobbet är ett stort intresse

Att fylla 30 är ingen milstolpe i Niklas Bengtssons liv. I stället är det det faktum att han disputerade i nationalekonomi förra året och är nybliven Wallanderstipendiat som han vill fira. Och förstås att han numera kan kalla Paulina, som han träffade på en korridorfest för sju år sedan, för sin fru.
- Vi smög iväg och gifte oss i hemlighet i Stadshuset. Sen åkte vi i väg till Rånäs slott och hade en weekend där, efter att ha lämnat Melker till mormor. Vi är inte så romantiskt lagda, vi ville gifta oss nu, men det var inte läge att ha fest, berättar Niklas Bengtsson.

Familjen och vännerna fick reda på nyheten på ett något annorlunda sätt:
- Vi bytte status på Facebook till "married".
De som blev snuvade på bröllopet kan vänta sig en bröllopsfest nästa år, nu räcker inte tiden till. I juni kommer barn nummer två och i december tilldelades Niklas Bengtsson Wallanderstipendiet, vilket innebär att han kan fortsätta forska i tre år till. Och han har redan flera projekt på gång.
- Jag tycker att jag är i ett positivt flow, det händer mycket just nu. Jag har en känsla av att ha hamnat rätt. Fördelen med att vara forskare och doktorand är friheten, man kan lägga upp sin egen vardag, men det kräver också viss disciplin. Det har inte varit helt smärtfritt.

Det var under en Sida-finansierad studie i Namibia under utbildningen som Niklas Bengtsson fick upp intresset för nationalekonomi och utvecklingsfrågor.
- Det var otroligt intressant och en positiv upplevelse att vara där. Jag hade fördomar om att det skulle vara farligt och att vi inte skulle ha så mycket gemensamt, men det var tvärtom.
Resan påverkade hans kommande avhandling som bland annat handlar om hushåll i Tanzania och hur deras hälsa påverkas av negativa inkomstchocker. För Niklas Bengtsson är nationalekonomi ett intresse, som han har turen att också få jobba med.
- Jag har problem med att jag är väldigt inne i arbetet. Min fru skulle nog säga att jag kan vara lite frånvarande, då är det för att jag har suttit och tänkt på något problem.

Men att Niklas Bengtsson skulle bli forskare var inte självklart. Under uppväxten i Luthagen var det fotbollsstjärna som var målet och varje sommar packade hela familjen Bengtsson - mamma, pappa och fyra barn - in sig i en skruttig folkvagnsbuss och åkte runt på fotbollsturneringar.
Fotbollsskorna har han lagt på hyllan. Nu är det i stället musiken som lockar på hans lediga tid och som en disputationspresent till sig själv köpte han ett digitalpiano.
- Paulina gav mig ett par hörlurar i julklapp, men jag hoppas att det betyder att jag spelar ofta och inte dåligt. Jag sitter med Duke Ellington i hörlurarna och spelar med och låtsas att jag är han, ler Niklas Bengtsson.

Sonen Melker, två år, har redan börjat få pianolektioner av pappa. Fortfarande är det Luthagen som är hemma och i dag bor familjen ett stenkast ifrån Niklas Bengtssons barndomshem. När syskonen ses är det ofta i köket hos mamma Kristina och pappa P-G.
- Jag vet inte varför jag har fastnat i Luthagen. Jag har fått trevliga och bra saker att göra så jag har inte haft något behov av att flytta.

Det är inte av sentimentala skäl som Niklas Bengtsson bor i Luthagen och Uppsala. Det skulle lika kunna bli USA eller något av länderna han besökt i Afrika. Och när han får frågan var han ser sig själv om 20 år handlar svaret inte om en plats.
- Jag har ingen självförverkligande dröm som är konkret, men jag har svårt att tänka mig att jag inte skulle göra något som jag är nöjd med. Den intressantaste frågan är: Vilken typ av pappa kommer jag att ha varit?

Jobbet är ett stort intresse

Niklas Bengtssons intresse är även hans arbete. En bra kombination, tycker han. Nu fyller han 30 år.