Vi träffas hemma hos honom, och med vid samtalet är sonen Haris som hjälper till att tolka bosniskan, och Ferids hustru Zina. Ferid är en uttrycksfull person med många och talande gester, ömsom djupt allvarlig, ömsom ivrig och glad. Han är född och uppvuxen i staden Doboj, belägen dåvarande Bosnien-Hercegovina, där hans pappa var järnvägsarbetare. Redan tidigt tyckte Ferid om att läsa, och efter gymnasiet studerade han språk och litteratur vid universitetet i Zagreb, men även teater och film. Studierna inspirerade honom snart att börja ett eget författande.
– Det var under gymnasieåren jag skrev min första dikt, minns Ferid, som efter studieåren började arbeta som journalist på olika tidningar i städerna Zagreb och Beograd. Parallellt skrev han böcker, främst romaner och poesi. Ferid grundade även den första poesifestival som någonsin hållits i sin hemstad.
– Och jag är den första någonsin från min hemstad som skrivit en roman!
Yrkesmässigt avancerade han till chefredaktör och ansvarig utgivare, och detta under ett hårt politiskt klimat.
– Visst, det kunde vara tufft ibland. Det fanns tillfällen när folk kom med pistoler till redaktionen för att skjuta sig till rättvisa om min tidning hade skrivit något olämpligt. Det fanns saker som det var känsligt att skriva om på den tiden, säger Ferid, och berättar att det i varje stad på den tiden fanns personer som man gjorde bäst i att inte skriva om.
Sin blivande hustru Zina träffade han 1961 på en dans med evergreens i Arméns hus i hemstaden. Hon kom från en stad 15 mil norrut och hade fått arbete på ett laboratorium i Doboj.
– Och när jag frågade ”Ska vi dansa? svarade hon ”Det är vi kvinnor som ska välja!”, säger Ferid och hela familjen runt bordet brister ut i skratt trots att detta säkert är en flitigt berättad familjeanekdot.
Så blir Ferid allvarlig igen, för nu kommer oundvikligen kriget på Balkan på tal. Kriget tillbringade han och hans familj i Doboj.
– I 1 237 dagar genomled jag serbernas läger och fängelser, och påtvingades hårt kroppsarbete, säger Ferid, som bestämde sig för att lämna sitt gamla hemland snarast möjligt. Han kom som flykting till Sverige 1999, och placerades på en flyktingförläggning i småländska Tingsryd innan familjen småningom flyttade till Uppsala.
– Här började jag andas ledigt igen. Jag skriver mycket, och försöker att inte sudda i mina minnen, säger Ferid, som fick kontakt med Adolf Dahl, lektor i slaviska språk här i stan. Han har blivit en god vän, och det händer också att Ferid håller föreläsningar om litteratur och språk för slaviska studenter. Och hela tiden har han skrivit: prosa och poesi, publicerade i många tidskrifter i både Bosnien, Serbien och Kroatien.
På bordet framför oss finns mängder av material, tidningsurklipp som visar en yngre Ferid, artiklar, recensioner och intervjuer – och inte minst de egna sju böckerna som han skrivit under sina år i Sverige – nu senast Fyrisåns broar. Nu när Ferid är 80 år har skrivandet blivit ett sätt att leva, och är nästan lika självklart som att andas.
Den åttonde boken ”Människor från tre floder” är snart färdig, och trots en envis ischias håller han sig ivrigt sysselsatt med att redigera och läsa korrektur.
När jag frågar vad som inspirerar honom att fortsätta att skriva svarar han omedelbart:
– Människor! Alla människor!