Jag minns ett citat ur ett sportlovsreportage i Upsala Nya Tidning från en skidbacke i spridningsområdet, där det framhölls att ”åkskickligheten fick avgöras från fall till fall”. En som mer handgripligt kunnat göra det är dagens jubilar, som i sin egenskap av frakturspecialist har fått reparera följderna av några sådana ”fall”.
– Intresset för skidåkning väcktes tidigt. Min pappa tog mig till Storlien redan när jag var i 12-årsåldern, annars var det Regementsbacken i Strängnäs som gällde: trampa upp och åka ner, kommenterar Ulf Lindsjö sin barndoms alpina miljö i Vansö, utanför Strängnäs.
Pappan var kantor och, liksom modern, folkskollärare.
Från och med realskolan förlades Ulf Lindsjös utbildning till lärdomsstaden Strängnäs, där han emellertid greps av intresset för jazzmusik, mycket genom radions jazzkåserier. Vid läroverket i Strängnäs spelade han i Thore Borgerts orkester, vilket medförde en hel del speltillfällen på skoldanser och liknande.
– I första ring började betygen dala och min pappa tog mig avsides och påpekade att jag fick lov att sluta spela och börja plugga i stället under resten av gymnasietiden, berättar Ulf Lindsjö.
Så skedde, betygen steg så att han kom in på läkarutbildningen i Uppsala.
Där tog han emellertid skadan igen och kom att spela i flera orkestrar. De instrument han spelade varierar från trummor, piano, eufonium och kornett till saxofoner, som numera är hans huvudinstrument. Han skrev också arrangemang för de olika orkestrarna.
Bland annat spelade han i Hornboskapen på Södermanland-Nerikes nation och kom en kväll att prata med likasinnade om hur man skulle kunna förnya studentmusiken.
– Någon föreslog att vi skulle bilda ett storband, som Glenn Millers, och eftersom tyske orkesterledaren Werner Müller då var flitigt förekommande i radio kom någon på orkesterns namn: Glenn Müller.
De repeterade ett tag.
– Så hyrde vi Universitetsaulan. Vi tog en krona i inträde och orkesterledaren glänste i en gyllene frack från Stadsteatern. Det blev fullsatt, berättar Ulf Lindsjö och fortsätter med att berätta att de efter tre år också höll avskedskonsert, blygsamt nog i Stockholms konserthus.
– Radioprofilen Olle Helander var konferencier, radion spelade in, Lasse O’Månsson gjorde ett parodiskt jazzkåseri och vi fick mycket positiva recensioner. ”Jazzen nupen vid sin själ”, skrev DN, minns han.
Åren 1967–72 tjänstgjorde Ulf Lindsjö vid kirurgkliniken, Örnsköldsviks sjukhus.
– Det var mina bästa år, varierad verksamhet, roligt umgänge och skidbacke mitt i stan. Barnen lärde sig åka utför redan i 3–4-årsåldern, konstaterar han och berättar drömskt om hur han där också lärt sig älska traktens specialiteter.
– Ibland serverades det surströmming i sjukhusmatsalen. Då luktade det skit i hela lasarettet! säger han med vad som måste tolkas som förtjusning.
Han återvände dock så småningom till Uppsala och Akademiska sjukhuset för klinisk vidareutbildning och för att doktorera. Avhandlingen om fotledsfrakturer belönades 1981 med Sicot-priset, som han fick avhämta i Rio, dit han senare kom en gång till, denna gång som fartygsläkare och tillika kapellmästare med HMS Carlskrona.
Numera driver han egna företaget Ortopedkonsult Ulf Lindsjö men har ändrat inriktning på företaget, till text- och musikproduktion.
– Jag funderar på att ändra namnet också, funderar han högt.
Sysselsättning saknar han nämligen inte. Bland annat har han musiken, framför allt Måndagsgruppen (som naturligt nog träffas varje måndag) och Swe-Dukes, som spelar musik av Duke Ellington och Billy Strayhorn. Han var också med och drog i gång Musik i Grönwallsalen på Akademiska sjukhuset.
– Och där spelar också de grupper jag är med i, men bara en gång per termin, avslutar Ulf Lindsjö.